Bitcoin, kvantdatorn och opera?

 

Visst vill man fortsätta lära sig nytt! Som pensionär har man ju dessutom tid.
Först det här med bitcoin. Digital valuta ska det vara så svårt? När DN försöker förklara detta med blockkedjor och bitcoin så tar jag sats. Men vad är det för skillnad på pengarna på mitt kort? Minns att jag vid nåt tillfälle stötte på bitcoin när nån ville ha betalt på nätet. Det var säkert nåt halvskumt, minns inte vad. Affär blev det inte. Tycker jag kan följa med i artikeln men fattar inte riktigt vitsen till slut.  Så det blir lite snopet - uhu?
Kvantdatorn då? Snabb som satan men svår att få att funka ännu. Men nu lär den finns att köpa för en förmögenhet hos IBM. Ska vara otroligt kraftfull och snabb men när man läser vidare om "Q System One" så står man där igen med halvgapande mun, dum som ett spån. Alltså själva hjärnan i datorn måste frysas ned till nästan absoluta nollpunkten -273° för att funka och då gör den det bara i 100 millisekunder åt gången. Så jag behöver nog ingen att slösurfa och betala räkningar med. Speciellt eftersom den är 3 gånger 3 meter. 
Kvantdator, nä det blir nog inget. 
Men opera vill jag ju gilla och fatta det härliga med. Klassisk musik älskar jag men opera har varit ett litet no-go-area för min del. Men nu går jag en kurs på Senioruniversitetet under våren och får bekanta mig med de välbekanta mästerverken och ser redan fram nästa träff. Det ska nog gå bra. Jag har redan njutit av Elina Garanca som Carmen, jösses jag fattar, jag fattar!

Recension: Bandet och jag

 
Det fanns en gång en blogg som numera är nedlagd som byggde på den utmärkta idéen att recensera företeelser som man ännu inte sett, provat, hört osv.
Jag snor den rakt av i alla fall i detta inlägg. 
Just nu översvämmas SVT av serier där man placerat så många artefakter från 70- och 80-tal som möjligt. Bilar, möbler, frisyrer och kläder fyller de ibland ganska tunna historierna. Men det hjälper liksom inte bara att placera ut några Volvo Amazon i nyskick på gatorna, man måste ha något att berätta också. Först var det Systrar 1968 med tidens  motsättningar som berörde viktiga samhällsfrågor, kvinnans frigörelsen och vänsteraktivism. Mest minnesvärd var väl skådespeleriet som var i toppklass. Sen kom Gardells ganska röriga skildring av några grannfamiljer i  70-talets nybyggaranda De dagar som blommorna blommar. Väldigt mycket tidstypiska grejer överallt, massa bra skådisar men jag hänger inte med riktigt. Synd, den hade potential. Men båda dessa serier är ändå sevärda.
Och sen den kommande då, om en ett band i svensk proggmiljö, Bandet och jag. Påhittad av Erik Haag och Lotta Lundgren. Jag vet hur det kommer att bli, roliga 70-talskläder och le åt, Erik Haag med noll skådespelartalang som gapar på samma sätt som i alla sina framträdanden - väldigt irriterande om du frågar mig och sedan en skildring av den alternativa musikscenen som får mig att fullständigt gå i taket. "Vi arbetar mycket med improvisation" säger regissören, jo tack, man har alltså inget riktigt manus och tror att dessa "genier" kan få fram nåt riktigt roligt och sevärt. Ett par TV-personligheter med utsvängda brallor som tycker det är kul att göra TV - det räcker inte.
Så nu vet du hur det blir - hitta på nåt annat att titta på om du kan. 
Falsk identitet t.ex. - fransk spionthriller i världsklass. Den senaste säsongen (4)är det bland det bästa jag sett. 

Två bra familjedramer från 2018

 

Bränn alla mina brev: Alex Schulman
Till minne av en villkorslös kärlek: Jonas Gardell
Två av det senaste halvårets svenska läsupplevelser för mig om man gillar, lättläst om viktiga ämnen och familjedraman som berör.
Alex Schulman tar som utgångspunkt sin egen ilska mot fru och barn och spårar ilskan tillbaka till Sven Stolpe, sin morfar, som jag själv minns från TV som sur, stockkonservativ kulturgubbe som verkade vara emot allt modernt. Alex minns somrar hos sina morföräldrar och tyrannen Stolpe som han erkänner han tycker mindre och mindre om ju mer han forskar om den kärleksaffär som hans mormor hade med en ung Olof Lagercrantz sommaren 1932. Alex har ju skrivit flera böcker om sin familj och alla är välskrivna, lättlästa och bra. Och modigt att gräva på djupet i en självupptagen alkoholiserad mor och en elak morfar. En recensent skrev att den dag Alex Schulman lämnar familjekretsen och skrivandet utifrån sitt eget perspektiv så kan det bli ett riktigt fint författarskap.
Jonas Gardell gräver också djupt i sin familj, med oväntade berättartekniska knep, som kanske inte alla gillar. Han skildrar det gränslösa kärleksband mellan honom och den dementa mamman. Sorglig och gripande. Borde fått Augustpriset!