Apropå skid VM

 

Två bröder i slutet av 50-talet. Vi växte upp på Åsdymlingen, Slaka utanför Linköping. "Gud vad vi åkte skidor" minns min bror. Så minns även jag det, vintrarna var fyllda av snö och utomhusaktiviteter. Åsdymlingen var genomborrad av gamla sandtag som växte igen så sakteliga som gav utmärkta och  branta backar på den annars rätt platta östgötaslätten.
Jag ser till att smila upp mig när pappa tar bilden.  Klädd i hemstickade sockar och typisk mössa. Varför hade vi inte stickade luvor egentligen? Och den där galonjackan var säkert högsta mode för en lirare i backen, men var den skön egentligen?
Passformen på brallorna är väl sådär och skidorna satt väl inte perfekt med 50-talets bindningar. Har ett minne av att man var rätt blöt av smält snö när man kom hem.
Här är vi väl på väg till en av favoritbackarna borta vid sandtaget i Gåvedal, en "lång"  med svängar, tallskog som slalomkäppar och ett hopp. Det fanns en brant backe också, rakt ned kort och farlig. Det farligaste som jag minns det var när vi spikade fast en trälåda på ett par gamla skidor och kröp ned i, rakt ned komplett livsfarligt. Rena störtloppet i fem sekunder utan styrmöjligheter.
Lindsey Vonn släng dig i väggen!

Kaniner kaniner kaniner!

 
På 70-talet kom boken Den långa flykten (Watership Down) av Richard Adams. Rätt omtalad då, blev tecknad film efter ett par år. Alltså en bok om kaniner, för vuxna. Rätt otäck, mindes min kaninägande granne den. Handlade om några olika kolonier där en del fungerar som diktaturer andra inte, men egentligen handlade den om nåt helt annat än kaniner, ledarskap, vänskap, relationer, frihet och förtryck, att våga ge sig av och prova en ny framtid, dvs. en massa väsentliga mänskliga ämnen. Hassel, Femman och general Svartstarr charmade.
Nyss såg jag en ny animerad Netflix-serie: Watership Down. Läckert välgjord och tecknad, en njutning  att se välgjord kaninpäls på engelska sommarängar. Lite svårt att skilja kaninerna åt men bra och spännande.
Och så en morgon ett oväntat besök i min trädgård.
En hare, nej vad... Mycket rundare och snyggare, en kanin som satt och mumsade på överblivna fågelfrön. Inte rädd och den högg genast in på morötterna som jag bjöd på. Visst det var en av grannens förrymda och det tog några dagar innan den lät sig infångas. 
Man ser för sitt inre hur den nu sitter och drar skrönor och historier om några dagar i farlig frihet långt borta, Hassel, Femman, Kronan och Maskros och de andra sitter där och tuggar, tittar storögt och jätteöronen tar in varje ord.
"Jo gräset på andra sidan var lite torrt och trist men det bjöds på läckra morötter och jag var knappt rädd...."
 

Äntligen ett rätt!

 
Visst är det svårt det här med att äta rätt. Jag försöker laga allt från grunden, det känns rätt och blir oftast bra och gott.
I söndags hade DN ett avancerat diagram som inte var så lätt att förstå om hur fel jag åt, inte bara jag utan alla vi svenskar. Jag skulle äta mindre potatis och ägg och mera fullkorn, bulgur och grynblandningar. Men jag gillar inte bulgur, inte sedan skolan försökte övertyga oss om att "bulgurpytt" är en maträtt. 
Naturligtvis försöker jag också äta mindre kött och lagar nått helt vegetariskt emellanåt, men egentligen är det bara på restaurang som jag äter vegetariskt med stort nöje. Den senaste vegetariska jag gjorde var nått i ugnen med squash och aubergine, blev väl så där, fick ner det men inte blir det just den vegorätten igen. Så man fortsätter ha lite halvdåligt samvete. Men så äntligen dök ovanstående upp i  Corren och eftersom det präglar varenda frukost hos bloggaren  så känner man sig plötsligt helt rätt, det var länge sedan.
Havregrynsgröt, juice och ostsmörgås!
Linskofta - suck!
DN: 20 goda och klimatsmarta recept inkl linskofta