God Jul!

 
 
 
Man fick passa på när växthuset var täckt i nån slags snö. Längtar redan att få börja odla. Får trösta mig med annat under tiden. Julmat och skåla med några vänner tex. Årets mörkaste dag är ju passerad. Tar paus med bloggen fram till skolstart i januari vecka 2. Då hörs och ses vi med nya (nåja) tankar om världen, konsten och litteraturen. Dvs. sånt som skiljer oss från djuren.
God Jul och ett Gott Nytt År!

Konstnärsdrömmen

Vid stadens utkant  Wilhelm von Kröckert
 
Ikväll (onsdag 21/12) avslutas SVTs serie Konstnärsdrömmen. Den bästa amatörkonstnären ska utses. När själva programidén presenterades var jag mycket skeptisk, men jag medger att jag tittat.
Ett dussin förhoppningsfulla amatörer får en massa uppdrag att måla olika motiv med olika tekniker och så ska de naturligtvis slås ut en efter en. En BBC ide som SVT köpt.
Det är vid stafli, utomhus så det är minsann inga nya stigar som trampas av Anne Lundberg & Co.
Viktigast i programmet är Ernst Billgren: mästaren, kritikern och inspiratören. Han medgav i en intervju att han aldrig ägt nåt stativ och tyckte iden att måla på tid (Ann Lundbergs främsta uppgift - att ta tid!) var befängd.
Han är viktigast för han är bäst och hans utställning på Borås konstmuseum är en av de bästa jag sett under hösten. Visas t.o.m. 15 jan.
En modig typ Ernst, som byter namn, stil och atelje för att utmana sig själv och delvis börja om. Wilhelm (hans andra namn) von Kröckert (hans mammas flicknamn) målar storslaget i olja. Okända landskap och märkliga människor som gör okända saker, snyggt och läckert.
Varför gör inte SVT fler konstprogram? Mediet är ju som klippt och skuret och intresset finns! Jag har köat till ett par internationella musée-storsäljare där alla biljetter varit slutsålda under året som gått.
Jag minns Bengt Lagerkvists 30-40 år gamla konstprogram som fortfarande finns kvar i SVT Öppet arkiv. Det säger en del. Och programmen håller än! 
Ett program med Ernst, jag menar Wilhelm, på guidad tur genom konsthistorien det vore nåt.
 

En vit jul

 foto Johanna Davidsson
En platt slätt i alla fall ibland, vit snö, vind, -20 grader, en ensam skidåkare. Johanna Davidsson - Solo sister är på väg mot sydpolen. Jag har skrivet förut om denna Normlösa sjuksyster- äventyrare som ska till sydpolen och tillbaka (med drakhjälp!) Hon är duktig på att uppdatera bloggen därute i de  stora ensamheten och nog är det fascinerande att följa med. Igår torsdag fick man lära sig och se vad "sastrugis" är. "The worst enemies in Antartica".
Två dramatiska händelser, en kastrull har pajat (men hon hade en extra) och när dunjackan försvann.
Att vända sig om, titta på pulkan och konstatera att där den stora dunjackan borde varit, där var det tomt, det måste ha varit en isande upplevelse. Oklart om orsak men där var nog Johanna riktigt illa ute. Som tur var hittade hon den efter 3 km backtracking. Vad hade hänt om det blåst en hård vind? - då hade jackan varit på god väg ut till Södra Ishavet.
Hon har gjort 2/3 av sträckan så runt jul och nyår är hon framme vid Amundsen-Scott South Pole Station, hoppas jag. Wow!
Johannas blogg
Vädret vid sydpolen
 
PS Man brukar ju ha lite svårt med byte av sommar- och normaltid. Det här ställer dock lite klurigare frågor. Om jag förstått det rätt så är sydpolen 12 timmar före oss. Hur vet dom det? Det är ju ljust dygnet runt nu. Och hur är det med väderstrecken vid sydpolen? Är inte norr åt alla håll där? Kommer hon att hitta dit?
 
PPS Hon är inte ensam där ute i det stora vita. Ett av hennes inlägg handlade om alla andra  som ska göra liknande bedrifter. En trio tar sig fram mot polen, en via cykel (!) och en med kraftigt stukad fot (!!). Hur ska det gå för dom? Som tur verkar dom erfarna äventyrare.