Vårens projekt

 
Ljuset återvänder i rask takt och ändå fortare försvann snön, jag saknar den inte. Då vaknar lusten att göra nått, inte bara kolla TV-serier. Fyra projekt ser jag framför mig fram till sommaren. Ja det första är väl inget projekt, vanlig trädbeskärning av gamla fruklträd hör väl till normalt underhåll, men det är ju så lätt att tänka: redan april - jag tar det nästa år!
Hög tid att tillverka några nya holkar för de små pippifåglarna, med rätt storlek på ingångshålet så ingen obehörig tar sig in. 
Kajaken behöver få ny kostym för att flyta i sommar, med det får jag nog hjälp hoppas jag.
Och så det lustfyllda planeringsjobbet att ta tag i växthusfrågan här i Hagaborg. När man ser sig om hos grannar och längs vägen så har alla växthus numera. Jag hade också tills två väldigt snörika vintrar i rad för ca 5 år sedan knäckte rutorna och det var bara att ge upp och riva skräpet. Nygamla rutor mm. står och väntar, inspiration från böcker och web, härligt läckert: www.alitex.co.uk

Dit skulle jag vilja åka!

 
Cueva de las Manos, handgrottan i Patagonien, södra Argentina är en plats jag skulle vilja komma till. Här finns avtryck av händer som är runt 10000 år gamla. Målade av människor som levde där då som jägare - samlare på den Argentinska slätten. Händer som sträcker sig mot oss med ett starkt budskap. " Vi var här, se oss, kom ihåg oss! "  Varför gjorde de målningarna, vad ville de egentligen, vad betyder de? Arkeologer tror att de är från unga män, pojkar och målade under en lång tid. Var det en rit, en besvärjelse, kontakt med andarna i grottorna? Vi lär aldrig få veta men nog skulle man gärna vilja stå bredvid och känns närvaron av deras händer. Det finns liknande artefakter i Europa, i Chauvetgrottorna i södra Frankrike, 30000 år gamla  målningar av djur och människor. Händer som säger "Kilroy was here", som en blogg kanske med lite längre hållbarhet än nutidens digitala.

Tankarna väcktes av "Sapiens - en kort historik över mänskligheten" av Yuval Noah Harari, läs den. I alla fall är de första två delarna (knappt hälften av 400 sidor) helt oundgängliga i förståelsen av hur vi utvecklades som art. Man lär sig massor på ett fascinerande sätt. Det handlar om människoarter som levde sida vid sida men hur Homo Sapiens var den enda som till sist fanns kvar. Om hur vårt språk gav oss en överlägsen förmåga att kommunicera om abstrakta föreställningar och hur vi kunde samarbeta utanför stammen, med människor vi aldrig träffat. 

Eld gav oss makt
Skvaller hjälpte oss samarbeta
Jordbruk ökade vår aptit
Myter upprätthöll lag och ordning
Pengar gav oss något att lita på
Motsägelser skapade kultur
Vetenskap gjorde oss livsfarliga.

Seriefrossa

När man jobbade var det oftast inte aktuellt med att följa så många TV-serier, man orkade helt enkelt inte. Men det kan man ju ta igen nu. Och många serier finns det. En del bra och en del som man kan hoppa över enligt min mening. T.ex. har jag svårt för äckliga typer som smyger runt i trädgården på natten med stora problem med sin verkighetsuppfattning, dvs. zombie-serier. Inte otäckt, bara konstigt och lite löjligt. Gengångare (SVT) och In the Flesh (SVT) må vara aldrig så välgjorda men zombier är inget för mig, nej tack.
Riktigt otäck var en av de allra bästa BBC polis-serierna på senare år Happy Valley (SVT) som gick i repris runt nyår. Den var fantastiskt. Den hade allt även om den var blodig och skrämmande. Och när den kidnappade tonårstjejen var befriad var det fortfarande två avsnitt kvar. Vad skulle hända nu? Det var bara att hänga med i det väldigt dramatiska slutet.

En bra serie ska vara välgjord dvs. helst inte evighetslång, få lyckas med mer än en säsong, bra skådespeleri förstås och trovärdig i nån mening. Allt detta uppfyllde River (Netflix) mest beroende på Stellan Skarsgård som gör en vrickad polis som pratar med döda. Det blev trovärdigt ändå på något märkligt sätt.

Mer traditionell thriller men av gott svenskt märke var Gåsmamman (Cmore, TV5) med Alexandra Rapaport, Magnus Roosman och Tommy Körberg (!) i ledande roller, se där igen- skådespeleri av första klass. Trovärdighet hade Weissensee (SVT) gott om, en dramatisk tid när Berlinmuren föll skildrades utifrån en familj knuten till Stasi och kändes verkligen som den gav nåt över det vanliga. Den borde man ha sett tidigare säsonger av, men då jobbade man och hade inte ork över till DDR-realism.

Mer dokumentär prägel hade  Vårt världskrig (SVT), en serie i tre delar som gav en gripande insikt i levnadsöden ifrån verkliga personer som var med och överlevde första världskriget. Kriget är ju alltid populär som extra dramatisk bakgrund t.ex. i Kampen om tungvattnet (SVT) en norsk serie och norska hjältar under andra världskriget. Sevärd men kanske inte så originell. Originell verkar däremot London Spy (SVT) vara. Är det en kärlekshistoria eller en spionhistoria eller båda, eller ingen? Efter första avsnittet i söndags förstår man faktiskt inte. Att Deutschland 83 (SVT) är traditionellt dramatisk med spioneri och kallt krig det fattar man, men kanske inte så trovärdig. 

Och så seriernas serie - Game of Thrones, nu visas säsong 5 på SVT, snart finns även säsong 6 på HBO. Tyvärr har man väl tappat handlingen någonstans på slagfälten och i lönnmördarnas kringelkrokar så vad som är den röda tråden är numera rätt oklart för mig. Ska Kaleeshi, drakmodern (bilden) bli drottning över alltihopa och finns det då några av huvudpersonerna som lever fortfarande eftersom alla huvudpersoner verkar dö en efter en – ett orginellt grepp onekligen. Men det är ju fantastiskt påkostat, inget verkar sparas i kostym och miljöer. Har du inte följt den så är nog inte säsong 5 nåt att börja med, börja från början med DVD istället.

Innan mitt Netflix abbonemang går ut måste jag också ta mig igenom 10 avsnitt av Making a Murderer. En dokumentär serie om en skyldig /oskyldig återfallsförbrytare. Fascinerande men 10 avsnitt kunde blivet mindre än hälften.

Så bäst blir River, Happy Valley och Weisensee, trovärdigt, fördjupade tredimensionella karaktärer spelade av fantastiska skådespelare, som får bita i ett riktigt bra manus.

Jösses vad många serier det blev, så här var det inte när man jobbade och förberedde lektioner i huvet jämt och ständigt. Har jag bott framför TV:n?