Från Afghanistan

 
1977 var jag på väg "overland" till Indien och passerade Afghanistan i november. Jag stannade i ett par veckor och slogs av den karga skönheten i landskapet, stoltheten hos folket jag mötte. Jag reste till Bamiyandalen på 2500 meters höjd, långt inne i centrala Afghanistan, med fullpackad minibuss som hade blankslitna sommardäck. Leriga hjulspår ledde oss över bergspass på nästan 3000 meter. Målet var att få se de väldiga buddastatyerna, över 50 meter höga, uthuggna ur bergväggen på 500-talet. De var onekligen imponerande, om än skadade av tidens tand och människor. Numera är de bortsprängda helt och hållet  av talibanerna men minnet av dem finns på mina diabilder från den tiden. Jag har digitaliserat bilderna för att lättare minnas vilka jag mötte, bl.a. dessa tonårspojkar som vänligt och intresserat lät sig fotograferas vid byvägen i Bamiyan. En bygata, ingen elektricitet, några tehus där vi västerlänningar med ryggsäck kunde samlas på kvällen och värma oss innan jag famlade mig hem i fotogenlampors sken till den lilla hydda jag hyrde, sov väldigt gott i sovsäcken.
Vad gör pojkarna nu? De är medelålders och kanske inte ens lever längre i detta oroliga hörn av världen. Då var det fred, det var innan ryssarna invaderade. De kanske själva blev talibaner eller flyktingar och finns i ett annat land, vem vet? Inga västerländska backpackers åker väl numera till Bamiyan. Tvärtom är det med Grekland, varje dag blir man förflyttad till fängelseön i den grekiska militärjuntans 70-tal. "Mary" av Arios Fioretos är en upplevelse att höra som radioföljetong i P1. Då torterades folk för sina åsikter i Europa, lätt att glömma, det var inte så länge sedan. Jag var nykläckt lärare och visst deltog man i en och annan demonstration men med "Mary" blir man på ett plågsamt sätt förflyttad, påmind. Numera åker vi gärna till Grekland men till Afghanistan, knappast.
Men dagboken och bilderna påminner mig om den fridfulla buddahdalen och kvällsbesöken i chaikhanas, värmen och samtalen.
Mary påminner mig om en mörkare tid, missa inte den. Finns på Sveriges Radio några veckor till.

Från grunden

Ett vårprojekt är att bygga växthus. Mitt förra som rasade efter ett par snörika vintrar för några år sedan och var större och mera ihopsnickrat efter principen "man tar vad man har".
Det här ska bli snyggare, mindre och lite läckert har jag tänkt. Det blir inte ett växthus där huvuddelen av platsen upptas av korgmöbler, kristallkronor och annat junk. Här ska bli växthus med fasta odlingsbäddar. På bilden har jag grävt och byggt en form, stöttat upp med lite grus och staplat murblock. Näst på tur står gjutning av en liten grundmur.
Det är kul att man faktiskt kan en del efter ett liv i byggbranchens utkanter. Gruset heter egentligen kross 8-16, snart ska syllpappen dit, jag vet var hammarbandet ska sitta innan jag reser takstolarna, så det så.
Glad Påsk! (Byggmax öppet hela helgen).

Vågar man resa?

Idag var jag och hämtade ut min Interrail-biljett som jag ska använda i slutet av april, början av maj. Vågar man resa i tider av terror på flygplatser och tunnelbana? Bilden på mitt Interail Pass är från Toledo tror jag. En timmes tågresa söder om Madrid. Jag var där för några år sedan och tog just ett sådant tåg som var utsatt för terrordåd för drygt tio år sedan. Jag åkte tåg då och tänker göra det igen. Inte till Spanien och Interrail har jag aldrig provat förut. När det lanserades var jag för gammal och nu har jag seniorrabatt och dessutom vårrabatt fram till mitten av maj. Häpp!  Att ge efter för  medeltida, inskränkt och trångsynt tänkande - aldrig livet. Jag vill  se hur andra människor har det, spår efter gamla kulturer, konst och miljöer. Utbyte av erfarenheter och tankar, respekt för andra religioner och världsbilder, det är det som är kärnan i västerlandets demokratier. Förvirrade vilseledda hjärnor kommer inte att hindra mig och inte dig heller hoppas jag. 
Vågar man resa? Ja - vi måste!