I syrenernas tid


 
I måndags slog de ut, en slösaktig vit sky av doftande klasar på mina buskar. Man vill gärna sätta in en bukett, blanda klassiskt lila med vita, känna att det är försommar.
Om du klipper bort alla blad i din syrenbukett så slokar den inte direkt och står fint i flera dagar, långa snittytor och vattenbyte lär också hjälpa.Sprider en härlig tung doft mellan kök och rum. 
Klockrike är syrenland just nu. På tröskeln till sommmarlovet. En tid det skrivets många dikter om. Jag väljer den ljuvligaste av sommarpsalmer med en text som till och med en gammal ateist som jag blir tårögd av.
”En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar.
Nu smeker vindens ljumma fläkt
de fagra örtesängar.
Och solens ljus
och lundens sus
och bäckens sorl bland viden
förkunna sommartider"

Besvikelser

 
 

När min idol Karl Ove Knausgård rekommenderar en bok så spetsar jag förstås öronen. På planet från Norrköping ned till München läser jag Aftonland av Therese Bohman , planerar att läsa halva boken ned och resten på väg hem, men med en timmes försening så slukar jag hela boken och innan jag landat i Bayern så har jag läst om konstproffesorns meningslösa yrkes- och privatliv. Boken nominerades till Augustpriset 2016 och liksom den som vann: De polyglotta älskarna av Lina Wolff är den välskriven lättläst och rätt bra och ...tom liksom. Vad ville hon säga egentligen? Så när Karl Ove säger att Argonauterna av Maggie Nelson är riktigt bra så lånar jag den som e-bok nerifrån Hotel Ständis och tänker att det här blir fint, 120 sidor -  två timmars flygresa. Tack Götabiblioteken.
Efter en tredjedel ger jag upp. Jag fattar ingenting, den är svårläst, oerhört konstfullt intellektuell, fylld av referenser som säger mig noll, massor av svåra ord o begrepp. Jag känner mig dum - ingen bra känsla.
När jag efteråt läser att den är en essä som "gör upp med den binära könsuppdelingen och moderskapets låsta positon", så blir man ju inte gladare. 
Går över till söndags DN och läser en lång artikel om fågelmålaren Lars Jonsson. Hans fina gård på Södra Gotland besökte jag en varm sommardag för några år sedan. Ett fint sommarminne.
Nu visar det sig att Lars J tycker att kärnkraft är bra, vindkraft skit och att det är viktigare att rädda vadarna i östra Asien än att bekämpa klimatförändringar. 
Suck, ännu en besvikelse. 
Mjukt sätter piloten ned planet på Kungsängen, skönt att vara hemma igen.
 

Nu lämnar jag

 
 
Dags att skicka brev till lärarförbundet och säga upp medlemsskapet i mitt fackförbund efter 40 år som medlem. Två år som seniormedlem ytterligare därtill. Tidskrifter dimper fortfarande ned i brevlådan, som numera går direkt i pappersinsamlingen och det är med förstrött intresse som jag lyssnar till ett nytt skolinslag på nyheterna. Oftast tänker jag: Jaha så var det dags att återvinna den idén igen. "Programmering i skolan, satsa resurser tidigt under skolgången, mera gympa på schemat" - idéer som jag hörde förra seklet första gången. Bra redan då.
Snart rivs skolan jag tillbringade många år i rent fysiskt och hoppas på att jag får ett tips om när, så jag kan vara med, med kepsen i hand. 
I samtal refererar jag ofta till  " jobbet" , fast det inte finns kvar.
Inuti huvet blir jag nog aldrig av med skolan, inte sällan innehåller drömmarna på morronkvisten skolsituationer som jag inte blir klok på. Imorse hade jag tex. en klass med två elever -  oklart vad resten gjorde. En av dem hette Linda och var en av många trevliga hårt arbetande man haft. En förälder satt där också iakttog att jag kom 10 minuter för sent till lektionen. Förr var jobbdrömmarna just så fyllda med stress, letande efter papper, letande efter lektionsalar som var helt nya. Numera mindre antal drömmar med sånt innehåll.
Men det inre klassrummet med 20 st förväntasfulla sjätteklassare det lämnar mig nog aldrig.