I mitt nästa liv...

 
För några veckor sedan var jag och en kompis i DeGeerhallen i Norrköping för att se på ett examensprov i dirigering. Magnus Theodor Torpp, ett namn som man minns, gör sitt examensprov i dirigering med fullt konsertprogram. Han klarar det utmärkt trots en lite spänd inledning. När Tjajkovskis 4:a brakar lös så flyter allt på till allas belåtenhet. Musikhögskolan godkände honom säkert. det gjorde vi.
Nu har jag också varit på en öppen repetition inför konserter i både Linköping och Norrköping senare i veckan. 
Nu är det en mer erfaren herre, Karl-Heinz Steffens 57, som repeterar in Brahms. Ingen ålder för en dirigent. Herbert Blomstedt 91 framträder fortfarande liksom Bernhard Haitink som efter sin 90-årsdag i mars fortfarande har konserter i kalendern. Båda dessa maestror tillhör de allra mest respekterade i klassiska genren. 
Det är jätteintressant att följa hur Steffens och Norrköpings Symfoniorkester SON, tar sig i genom de första två satserna i Brahms melankoliska fjärde symfoni. De tar om, det är olika betoningar, det är tempon i 50-mannaorkestern som ska stämma, upp- och nedstråk hos violinerna, facktermer mellan dirigenten och musikerna. Steffens vänder sig till publiken, berättar om musiken när han känner för det, hur musiken går från melankoli till tragik, medan musikerna antecknar i sina noter så de minns alla hans instruktioner till det blir skarpt läge. En timmes musiklektion i den högre skolan. Man får inblick i vad en dirigent gör, en massa åsikter och tolkning till skillnad från SONs musiker som "bara" förväntas kunna spela stycket utan minsta fel, det ingår i deras jobb. Spela som det står i noterna. Efter ha övat och övat ända sedan barnsben. 
Årets mest fantastiska dirigentinsats i mina öron stod Berlinfilharmonikernas nye chefsdirigent Kirill Petrenko för, små rörelser, bara ett nöjt flin när världens bästa symfoniorkester fullkomligt studsade mellan tonerna i en av Beethovens sena symfonier. En makalös uppvisning där musiker, publik och dirigent turades om att le, gråta och göra high-five efter en oförglömlig insats.
Så det blir mitt nästa jobb. Dirigent på högsta nivå, inför en superorkester och en jublande publik.
Alltså i mitt nästa liv om jag får drömma och önska och inte drabbas av total hybris innan dess.