Årets bästa musik 2019

 
Första halvan av december är full av listor över årets bästa i olika medier som jag följer. Corren hade en stor satsning minns jag, det var på den tiden de hade en kulturbevakning att räkna med. Numera köper de in skivrecensioner av TT och det blir förstås rätt anonymt, inget vidare. En del av detta med recensioner av musik, film, böcker ligger ju i att man vet så småningom vad recensenten gillar, och hur det stämmer med din egen smak. Jag vet vad Fredrik Sahlin på Svt:s kulturbevakning gillar för filmer, ofta stämmer det överens med mina. HiFi&Musik har varit mitt husorgan i decennier, alltså vet jag att Bengt Eriksson (modern folkmusik) och Stig Jacobsson (klassiskt) alltid sätter högsta betyg på den mest mediokra utgåva. Likaså att Douglas Norström (jazz) är mer måttfull och balanserad. Stereoplay och Audio är tyska tidskrifter jag läser online, mycket recensioner. Likaså i Prog Magazine, Uncut och Mojo (engelska musiktidningar) och Lira om världsmusik och jazz ur svenskt perspektiv. Metcritic och AllMusic är webbsidor som gör liknande. Osv. osv. Och snart kommer DN:s kritiker med sina åsikter i en bra sammanfattning av musikåret. Po Tidholm är där en annan recensent jag litar på inom pop-rock facket.

Och där brukar också finnas många överraskningar, som naturligtvis är ett huvudsyfte med alla dessa listor på årets bästa musik. Mycket har man aldrig uppmärksammat, vilket man borde ha gjort om man älskar musik.

Jag tyckte till i somras om några skivor här på bloggen, de håller fortfarande inom pop- respektive klassiska facket.
Father of the bride av Vampire Weekend bästa pop
Across the Stars med Anne-Sophie Mutter bästa inom den lättare klassika utgivningen.

Rå rock utan stora finesser då är Black Keys senaste Let´s Rock ett bra val 

Bland de mer hypade artisterna numera är ju Lana Del Rey men ett bättre alternativ om du gillar, melankoliska ballader, stråkar med en massa eko är Weyes Blood med Titanic Rising, snyggt.

Så till jazzavdelningen; mycket bra ha passerat. Vad sägs om en fransk/afrikansk kvinnlig trummis som sjunger bra också: Anne Paceo Bright Shadows  är en riktigt bra platta.

Bästa svenska skiva i år står pianisten Joel Lyssarides för A better place. Låter mycket Esbjörn Svensson men vad gör det. Superbra.

Bästa skiva överhuvudtaget svårt men kanske det måste bli Richard Dawson och 2020. Han har gjort en hel bunt skivor under radarn. Härliga texter om livets små och stora frågor, spännande musik som aldrig är enkel från början till slut. Spotify skriver :"songs that focused on people's struggles to understand life in an increasingly unpredictable world" Spelar det mesta själv på denna sympatiska och helgjutna fullträff. 

Har du vågat så här långt i listan nedan så kanske lite mer krävande kaos-musik

Schlagenheim med den engelska gruppenBlack midi. Ynglingar utan regler för hur det ska låta - uppfräschande. Kaos!

Kineser finns ju överallt, inte minst duktiga klassiska instrumentalister. Detta är dock en etablerad kompositör från Kina, Tan Dun och en skiva med violinmusik Fire Ritual. Inget att somna till.

Och här är alltså smakprov i en Spotifylista, klicka och njut.

 

 

 

 

Publicerat i Musik
#1 / / Annika:

Nu ökar skärmtiden än mer för alla dina musiktips som ska in i mina spellistor men det må vara hänt. Intressanta musiktips som jag inte hade hittat på egen hand.