Nu och då 2

(null)

Man är del av nåt som man egentligen tycker rätt illa om. Världsturismen. För 15 år sedan var det bara att kliva på transferbussen från Beauvais flygplats utanför Paris, när jag skulle hem igen minns jag stressen att inte hitta returbussen vid Porte Maillot. Jag minns hur Mona Lisa hängde i en korridor bland andra tavlor, bakom glas men ändå. När jag var Florens en dag april 2018 jämförde jag också med besöket 10 år tidigare. En katastrof, mängder med stora grupper turister drog omkring med sina guider i det historiska centrum dit alla måste.
Nu går bussarna från Beauvais från en stor terminal, kösystemet är välorganiserat, busslast efter resenärer matas in i Paris. När man ska hem och kliver upp från metron finns tydliga skyltar och det är omöjligt att missa.
Paris står ändå rycken. Det är så stort så att det verkar kunna svälja det mesta. Mysigt med alla kvarter med vackra gamla hus, kaféer där parisare blandas med alla andra. 
Så har man en gång fått smak för stora världen så är det ju väldigt svårt att avstå. Så även om knän och fötter inte är som förr dom heller så blir det nog fler resor i år. 
Och jag kommer inte att vara ensam turist där heller.
Publicerat i Resor