Nu och då

(null)

Första gången jag kom till Paris var för ca 45 år sedan. Då tog Louvren knäcken på mig, detta världens största konstmuseum som man helst tar i små tuggor. Senast var för 15 år sedan och då hade jag lärt mig att ta en hel dag bland mästerverken, med mat och kaffepauser i god ordning. Nu är jag alltså här igen. Har inga ambitioner på att se allt. Främsta målet är daVinci-utställningen och sedan nåt mer om jag orkar. Jag hade läst om hur köerna var enorma, organisationen bristfällig men inget av detta stämde denna lördag. Allt är naturligtvis slutsålt sedan länge men jag står inte i en enda kö. Man får instruktioner på bristfällig engelska som: "Stand in the blue line over there sir". DNs recensent fick lufsa runt i för varma vinterkläder eftersom han inte hittade garderoben. Jag får hjälp av en ung fransyska som ser att farbrorn har lite svårt med den digitala instruktionen till klädskåpet. Allt är betalt hemifrån, inkl audioguide (som inte tillförde jättemycket). Smidigt, superorganiserat. 
Mycket da Vinci-teckningar! Intressant, men Mona Lisa har dom inte flyttat, dvs förra gången vi träffades satt hon i en korridor bakom glas, man kunde komma nära. Inte så längre. Horder med turister hålls på ett avstånd av minst 5 meter. Ett intrikat kösystem innan man når fram och kan ta sin selfie med La Gioconda i bakgrunden. Jag ler överseende och passerar till den översta våningen. Där är turisterna få, de har dukat under och gett upp på vägen med den vansinniga idén om att man ska se allt. Där väntar Vermeers två mästerverk Astronomen och Spetsknypplerskan. Fortfarande meditativt koncentrerad.
Det känns nästan som hon väntat på mig.