Kaniner kaniner kaniner!

 
På 70-talet kom boken Den långa flykten (Watership Down) av Richard Adams. Rätt omtalad då, blev tecknad film efter ett par år. Alltså en bok om kaniner, för vuxna. Rätt otäck, mindes min kaninägande granne den. Handlade om några olika kolonier där en del fungerar som diktaturer andra inte, men egentligen handlade den om nåt helt annat än kaniner, ledarskap, vänskap, relationer, frihet och förtryck, att våga ge sig av och prova en ny framtid, dvs. en massa väsentliga mänskliga ämnen. Hassel, Femman och general Svartstarr charmade.
Nyss såg jag en ny animerad Netflix-serie: Watership Down. Läckert välgjord och tecknad, en njutning  att se välgjord kaninpäls på engelska sommarängar. Lite svårt att skilja kaninerna åt men bra och spännande.
Och så en morgon ett oväntat besök i min trädgård.
En hare, nej vad... Mycket rundare och snyggare, en kanin som satt och mumsade på överblivna fågelfrön. Inte rädd och den högg genast in på morötterna som jag bjöd på. Visst det var en av grannens förrymda och det tog några dagar innan den lät sig infångas. 
Man ser för sitt inre hur den nu sitter och drar skrönor och historier om några dagar i farlig frihet långt borta, Hassel, Femman, Kronan och Maskros och de andra sitter där och tuggar, tittar storögt och jätteöronen tar in varje ord.
"Jo gräset på andra sidan var lite torrt och trist men det bjöds på läckra morötter och jag var knappt rädd...."
 

Två bra familjedramer från 2018

 

Bränn alla mina brev: Alex Schulman
Till minne av en villkorslös kärlek: Jonas Gardell
Två av det senaste halvårets svenska läsupplevelser för mig om man gillar, lättläst om viktiga ämnen och familjedraman som berör.
Alex Schulman tar som utgångspunkt sin egen ilska mot fru och barn och spårar ilskan tillbaka till Sven Stolpe, sin morfar, som jag själv minns från TV som sur, stockkonservativ kulturgubbe som verkade vara emot allt modernt. Alex minns somrar hos sina morföräldrar och tyrannen Stolpe som han erkänner han tycker mindre och mindre om ju mer han forskar om den kärleksaffär som hans mormor hade med en ung Olof Lagercrantz sommaren 1932. Alex har ju skrivit flera böcker om sin familj och alla är välskrivna, lättlästa och bra. Och modigt att gräva på djupet i en självupptagen alkoholiserad mor och en elak morfar. En recensent skrev att den dag Alex Schulman lämnar familjekretsen och skrivandet utifrån sitt eget perspektiv så kan det bli ett riktigt fint författarskap.
Jonas Gardell gräver också djupt i sin familj, med oväntade berättartekniska knep, som kanske inte alla gillar. Han skildrar det gränslösa kärleksband mellan honom och den dementa mamman. Sorglig och gripande. Borde fått Augustpriset!

"Kinderna var utomordentligt tjocka, feta och stinna..."

 
En fördel när man är med i bokcirklar, är ju bland annat att man tvingas läsa böcker man inte skulle läst gjort annars, "frivilligt".
Just nu och sedan några veckor tillbak så går Thomas Mann's Buddenbrokks som ljudbok i bilen. En  riktigt europeisk klassiker skriven runt 1900 och som faktiskt är riktigt bra. Den skildrar en framgångsrik köpmanssläkt, deras position i klassamhället, deras syn på tjänare och arbetare. Massor med sidor/CD, fördjupad personskildring,inträngande beskrivningar av borgarlivet, kvinnans roll i köpmannafamiljerna i Tyskland under mitten av 1800-talet. 
Men den har en något mindre trevlig sida som retar mig. Andra 100 år gamla böcker av Hjalmar Bergman eller Selma Lagerlöf i ännu högre grad! Nämligen hur man beskriver människor eller hur man karaktäriserar dem utifrån deras utseende. 
Låg panna, enfaldig blick, slöa ögon, osympatiska näsor osv. Så tänker vi i alla fall inte längre.Författare numera beskriver karaktärer från insidan inte från ansiktsformer och hur tätt ögonen sitter och det känns ju riktigt bra - att det har blivit bättre.