En riktigt bra sommardeckare

 Foto: Mikael Richter

 
Innan jag kunde gå ordentligt och medan min vän Staffan fortfarande kunde detsamma så körde han mig till Borensbergs bibliotek för påfyllning i läshögen. Hade googlat fram tre prisbelönade/nominerade deckare från senaste året som stod inne på bibliotekshyllan.
Christoffer Carlsson har skrivet en kompetent  historia i Leif GW stil som tyvärr är komplett ointressant, kommer inte ens ihåg varför den heter Den tunna blå linjen. Hoppa över den.
Niklas Natt och Dag har skrivet 1793 och den minns man för att miljön är unik och intressant. Mord år 1793, man lär sig en hel del om ett Stockholm i förfall och om hur polisväsendet fungerade, sen är man förstås väldigt avundsjuk på författarens efternamn. Det är annat än Carlsson det.
Men helt överlägsen denna duo är Anders De la Motte Höstdåd.
Alla hans böcker sedan debuten för några år sedan är tydligen prisbelönade eller nominerade till nåt pris. Den här är kanon, titeln är ju osannolikt trist och den innehåller så mycket standard grejer i svensk deckaregenre att man bara borde gäspa.
En kvinnlig polis som har personliga problem och ett dåligt förhållande till sin dotter. En gammal historia i ett litet samhälle som nästan alla vill att den ska se ut och helst vara en olycka. Kommunpampar som vill dra ett streck och gå vidare. Men det blir oerhört bra och spännande. Man undrar varför?
För min del, förutom att den är välskriven, är det nog att jag hänger med i historien från början till slut Det är många personer men man fattar precis vilka alla är och även om historien växlar mellan nutid och dåtid så är det helt klart var vi befinner oss. Allt känns verkligt förutom kanske "actionslutet" och in i det sista undrar man: hur gick det till, vem gjorde det och när slutet kommer och ”allt kommer att bli bra” då har jag kapitulerat för länge sedan, 420 sidor super bra deckare.
Grattis till Carlssons pris för Bästa-deckare-han-läst-på-jävligt-länge och grattis till dig som ännu inte läst den och som gillar en riktig bladvändare.
Och till mig som har kvar andra De la Motte att dyka ned i.
 
 

Lättlyssnade ljudböcker

Ljudböcker har legat i träda sedan jag slutade jobba. Då var det underbart att upptäcka att man kunde använda 50 min/dag till att lyssna på annat än repriser av nyheterna. Populärt och klassiker betydde massor när man inte orkade läsa innan man somnade. Jobbet krävde mycket.
Nu i april 2018 blev det några på raken, en kraftig förkylning när jag landat från Italien var orsaken. Soffan, pappersnäsdukar och diverse lättare medikamenter och så då ljudböcker visade sig vara en bra kombination.
Tänkte att en lättsmält roman i renässansmiljö vore perfekt på resan till Toscana. Den vita liljan av Elisabet Nemert var lättlyssnad, overklig, förutsägbar och fullständigt kass. Betydligt bättre var en av senare års prisade deckardebut, Annabelle av Lina Bengtsdotter. Lättlyssnat, inte förutsägbart, bra inläst men kanske lite för mycket klyschor (polis med panikångest och alkoholproblem).
Fogelbergs Ljudbokspod drivs av Täppas  med dotter. Täppas visar sig ha samma minnesvärda ingång till ljudboksvärlden som jag själv. Musselstranden av Marie Hermansson som skrivit några riktigt bra böcker, tex. Värddjuret eller Mannen under trappan.
Dessutom blev han nyligen ”nitad från första sidan” när Niklas Falk läser Begynnelse av Dan Brown. 
Så det får bli den innan hostan gett sig och vårbruket kan börja på allvar.
 

Läsa mycket och fort!

 
Denna vårvinter är jag med i två bokcirklar, en privat och en i Senioruniversitetets regi. När båda cirklarna har möte samma vecka så gäller det att planera sitt läsande!
 I DN läser jag i veckan en artikel som handlar om hur man kan läsa snabbt! Man kan ladda ned en app, vad annars? Jag provar Readme! som jobbar med Spritz-teknik. Orden kommer ett och ett i en fast punkt mitt på skärmen och hastigheten styr du. 
Ja du kan ju prova i videon ovan, hastigheten är 450 rpm ( om det inte räcker kan man ställa in det dubbla!) Du läser hela boken på 2tim 45min! Dvs om du inte får ett sammanbrott under tiden.
Det är början på Farmor och Vår Herre av Hjalmar Bergman. Skriven för nästan 100 år sedan. Den läste vi i cirkeln, en svensk klassiker men som jag tyckte kändes väldigt gammal. Svårt att uppfatta nyanser och dialog. Men cirkel-diskussionen efteråt var superintressant.
Känner att Spritztekniken inte är nåt för mig. En annan variant om man inte hinner läsa "allt man borde"är ju berömda böcker i serieformat. Henrik Lange har sammanfattat närmare 200 böcker i serieformat, starkt förkortade kan man säga. 4 rutor med bild och kort text/ per bok; allt från Bibeln över klassiker som Processen av Kafka till nån deckare av Joakim Theorin. Mest på kul så klart. Och för att njuta så ska man så klart ha läst hela boken. Jag har ställt Langes pocket på toa så man kan få lite världslitteratur medan man ... ja du fattar.
Nä allra bäst är inte oväntat en inbunden njutning, en bok som har blandningen av att man inte kan sluta och läsa, samtidigt som man vill dra ut på njutningen så länge det bara går. Den senaste i den vägen hos mig: Elena Ferrantes Hennes nya namn - ungdomsår. Del 2 i Ferrantes böcker om de båda italienska vänninorna. Del 1 var bra, del 2 en omskakande sensation. Vilken tur att jag har 2 delar kvar i serien! Ingen Spritzteknik eller serieruta, bara papper, hård pärm och i en takt så jag hinner med hela handlingen tack!
 
Henrik Langes metod: 4 rutor - en tjock bok.