"Kinderna var utomordentligt tjocka, feta och stinna..."

 
En fördel när man är med i bokcirklar, är ju bland annat att man tvingas läsa böcker man inte skulle läst gjort annars, "frivilligt".
Just nu och sedan några veckor tillbak så går Thomas Mann's Buddenbrokks som ljudbok i bilen. En  riktigt europeisk klassiker skriven runt 1900 och som faktiskt är riktigt bra. Den skildrar en framgångsrik köpmanssläkt, deras position i klassamhället, deras syn på tjänare och arbetare. Massor med sidor/CD, fördjupad personskildring,inträngande beskrivningar av borgarlivet, kvinnans roll i köpmannafamiljerna i Tyskland under mitten av 1800-talet. 
Men den har en något mindre trevlig sida som retar mig. Andra 100 år gamla böcker av Hjalmar Bergman eller Selma Lagerlöf i ännu högre grad! Nämligen hur man beskriver människor eller hur man karaktäriserar dem utifrån deras utseende. 
Låg panna, enfaldig blick, slöa ögon, osympatiska näsor osv. Så tänker vi i alla fall inte längre.Författare numera beskriver karaktärer från insidan inte från ansiktsformer och hur tätt ögonen sitter och det känns ju riktigt bra - att det har blivit bättre.


 

En riktigt bra sommardeckare

 Foto: Mikael Richter

 
Innan jag kunde gå ordentligt och medan min vän Staffan fortfarande kunde detsamma så körde han mig till Borensbergs bibliotek för påfyllning i läshögen. Hade googlat fram tre prisbelönade/nominerade deckare från senaste året som stod inne på bibliotekshyllan.
Christoffer Carlsson har skrivet en kompetent  historia i Leif GW stil som tyvärr är komplett ointressant, kommer inte ens ihåg varför den heter Den tunna blå linjen. Hoppa över den.
Niklas Natt och Dag har skrivet 1793 och den minns man för att miljön är unik och intressant. Mord år 1793, man lär sig en hel del om ett Stockholm i förfall och om hur polisväsendet fungerade, sen är man förstås väldigt avundsjuk på författarens efternamn. Det är annat än Carlsson det.
Men helt överlägsen denna duo är Anders De la Motte Höstdåd.
Alla hans böcker sedan debuten för några år sedan är tydligen prisbelönade eller nominerade till nåt pris. Den här är kanon, titeln är ju osannolikt trist och den innehåller så mycket standard grejer i svensk deckaregenre att man bara borde gäspa.
En kvinnlig polis som har personliga problem och ett dåligt förhållande till sin dotter. En gammal historia i ett litet samhälle som nästan alla vill att den ska se ut och helst vara en olycka. Kommunpampar som vill dra ett streck och gå vidare. Men det blir oerhört bra och spännande. Man undrar varför?
För min del, förutom att den är välskriven, är det nog att jag hänger med i historien från början till slut Det är många personer men man fattar precis vilka alla är och även om historien växlar mellan nutid och dåtid så är det helt klart var vi befinner oss. Allt känns verkligt förutom kanske "actionslutet" och in i det sista undrar man: hur gick det till, vem gjorde det och när slutet kommer och ”allt kommer att bli bra” då har jag kapitulerat för länge sedan, 420 sidor super bra deckare.
Grattis till Carlssons pris för Bästa-deckare-han-läst-på-jävligt-länge och grattis till dig som ännu inte läst den och som gillar en riktig bladvändare.
Och till mig som har kvar andra De la Motte att dyka ned i.
 
 

Lättlyssnade ljudböcker

Ljudböcker har legat i träda sedan jag slutade jobba. Då var det underbart att upptäcka att man kunde använda 50 min/dag till att lyssna på annat än repriser av nyheterna. Populärt och klassiker betydde massor när man inte orkade läsa innan man somnade. Jobbet krävde mycket.
Nu i april 2018 blev det några på raken, en kraftig förkylning när jag landat från Italien var orsaken. Soffan, pappersnäsdukar och diverse lättare medikamenter och så då ljudböcker visade sig vara en bra kombination.
Tänkte att en lättsmält roman i renässansmiljö vore perfekt på resan till Toscana. Den vita liljan av Elisabet Nemert var lättlyssnad, overklig, förutsägbar och fullständigt kass. Betydligt bättre var en av senare års prisade deckardebut, Annabelle av Lina Bengtsdotter. Lättlyssnat, inte förutsägbart, bra inläst men kanske lite för mycket klyschor (polis med panikångest och alkoholproblem).
Fogelbergs Ljudbokspod drivs av Täppas  med dotter. Täppas visar sig ha samma minnesvärda ingång till ljudboksvärlden som jag själv. Musselstranden av Marie Hermansson som skrivit några riktigt bra böcker, tex. Värddjuret eller Mannen under trappan.
Dessutom blev han nyligen ”nitad från första sidan” när Niklas Falk läser Begynnelse av Dan Brown. 
Så det får bli den innan hostan gett sig och vårbruket kan börja på allvar.