Kaniner kaniner kaniner!

 
På 70-talet kom boken Den långa flykten (Watership Down) av Richard Adams. Rätt omtalad då, blev tecknad film efter ett par år. Alltså en bok om kaniner, för vuxna. Rätt otäck, mindes min kaninägande granne den. Handlade om några olika kolonier där en del fungerar som diktaturer andra inte, men egentligen handlade den om nåt helt annat än kaniner, ledarskap, vänskap, relationer, frihet och förtryck, att våga ge sig av och prova en ny framtid, dvs. en massa väsentliga mänskliga ämnen. Hassel, Femman och general Svartstarr charmade.
Nyss såg jag en ny animerad Netflix-serie: Watership Down. Läckert välgjord och tecknad, en njutning  att se välgjord kaninpäls på engelska sommarängar. Lite svårt att skilja kaninerna åt men bra och spännande.
Och så en morgon ett oväntat besök i min trädgård.
En hare, nej vad... Mycket rundare och snyggare, en kanin som satt och mumsade på överblivna fågelfrön. Inte rädd och den högg genast in på morötterna som jag bjöd på. Visst det var en av grannens förrymda och det tog några dagar innan den lät sig infångas. 
Man ser för sitt inre hur den nu sitter och drar skrönor och historier om några dagar i farlig frihet långt borta, Hassel, Femman, Kronan och Maskros och de andra sitter där och tuggar, tittar storögt och jätteöronen tar in varje ord.
"Jo gräset på andra sidan var lite torrt och trist men det bjöds på läckra morötter och jag var knappt rädd...."
 

Recension: Bandet och jag

 
Det fanns en gång en blogg som numera är nedlagd som byggde på den utmärkta idéen att recensera företeelser som man ännu inte sett, provat, hört osv.
Jag snor den rakt av i alla fall i detta inlägg. 
Just nu översvämmas SVT av serier där man placerat så många artefakter från 70- och 80-tal som möjligt. Bilar, möbler, frisyrer och kläder fyller de ibland ganska tunna historierna. Men det hjälper liksom inte bara att placera ut några Volvo Amazon i nyskick på gatorna, man måste ha något att berätta också. Först var det Systrar 1968 med tidens  motsättningar som berörde viktiga samhällsfrågor, kvinnans frigörelsen och vänsteraktivism. Mest minnesvärd var väl skådespeleriet som var i toppklass. Sen kom Gardells ganska röriga skildring av några grannfamiljer i  70-talets nybyggaranda De dagar som blommorna blommar. Väldigt mycket tidstypiska grejer överallt, massa bra skådisar men jag hänger inte med riktigt. Synd, den hade potential. Men båda dessa serier är ändå sevärda.
Och sen den kommande då, om en ett band i svensk proggmiljö, Bandet och jag. Påhittad av Erik Haag och Lotta Lundgren. Jag vet hur det kommer att bli, roliga 70-talskläder och le åt, Erik Haag med noll skådespelartalang som gapar på samma sätt som i alla sina framträdanden - väldigt irriterande om du frågar mig och sedan en skildring av den alternativa musikscenen som får mig att fullständigt gå i taket. "Vi arbetar mycket med improvisation" säger regissören, jo tack, man har alltså inget riktigt manus och tror att dessa "genier" kan få fram nåt riktigt roligt och sevärt. Ett par TV-personligheter med utsvängda brallor som tycker det är kul att göra TV - det räcker inte.
Så nu vet du hur det blir - hitta på nåt annat att titta på om du kan. 
Falsk identitet t.ex. - fransk spionthriller i världsklass. Den senaste säsongen (4)är det bland det bästa jag sett. 

Framtiden är här

 
På 1990-talet stötte jag på internet för först gången, hos en kompis som var fascinerad men jag fattade ingenting. En entusiastisk projektledare i jobbet visade en digital flora på en stationär dator i en skrubb. Jag begrep inte nånting då heller. Blommor skulle man väl uppleva i blomsterhagen, floran i fickan, inte på en dator hemma.
Allt ändrades snabbt när jag insåg vad man skulle kunna göra med eleverna. När digitalkameran kom (den var jättestor av märket Sony och lagrade bilder på en 3,5" diskett!) kunde eleverna gå ut i sin närmiljö, fotografera och skriva om växterna nära skolan och publicera för världen! Ett kraftfullt verktyg är en underdrift!
Jag minns också en IT-ansvarig (nytt yrke då) i nån skånsk kommun, som höll en underhållande föreläsning om internets möjligheter. Han hade tidningsproduktionen som exempel. Då hade blytyperna i sätteriet ersatts med datorer hos dom som skrev, tidningen redigerades i datorn men sen tog ett stackars tidningsbud emot en tryckt bunt kl 04.00 och släpade runt den runt i regn och snö och stoppade den i din brevlåda lagom till frukost.
I framtiden skulle man ha en skrivare inbyggd i dörren som printade ut de sidor du var intresserad av. 
Verkligheten blev ju bättre än så, tidningen strömmar genom en tunn kabel med ljusets hstighet, omvandlas till nån slags vågor (wifi kallas det visst) och tar sig ut till köket där jag sitter och äter frukost med en stor iPad och bläddrar.
Alldeles självklart fast det bara är ett par decennier sedan. Men gröten är den samma som förr, havregryn med en klick äppelmos.