Grumpy old man

(null)

Frukost är ju trevligt, speciellt om man kan toppa med några jordgubbar. Har du tänkt på hur ofta frukosten är lika dan, samma upplägg morgon efter morgon. Så har vi ju inte det vid andra måltider. Jag menar Korv Stroganoff varje dag vore ju rätt förfärligt.
Varför är det så?
P1 akompanjerar alltid mitt morgonmål, men idag retar jag upp mej på överskattad indisk författare som tvärsäkert uttalar sig om världens gång.
"The right wing has taken over everything", knappast - det finns en jäkla massa sunt motstånd, tänker jag och byter kanal.
Två hysterikor i P3 uttalar sig om att i Malmö är alla människor varma och underbara och i Stockholm märker man så fort man kliver av tåget hur alla är sura, stressade och självupptagna. omedelbart kanalbyte för att inte få ett direkt sammanbrott av idiotierna.
P4: där strömmar Torsons gamla låt "Det spelades bättre fotboll på Gunnar Nordahls tid" ut i etern. Låten är skön men när man sett Portugal och Spanien drabba samman i en fantastisk VM-match igår kväll så vet man man att det är heller inte sant, överhuvud taget.
Inget är ju sant nu för tiden bara en massa generaliseringar och förenklingar!

Jag gillar science fiction

 
Jodie Foster lyssnar och spanar i Contact  "Is there anybody out there?
 
HBO Nordic har inrättat en ny kategori bland sitt utbud på TV-serier och film - Dystopier. Förr räckte det med science fiction men i dystopin är vi ju kvar i gyttjan på jorden. Allt har gått åt helvete, människor med makt beter sig som svin.
Nya säsonger av The Handmaid´s Tale och Westworld bekräftar verkligen det. Första säsongen av The Handmaid´s Tale var dyster men bra men i andra säsongen verkar de ha borrat sig rakt ned i helvetet. Och att när vi kan tillverka perfekta robotar i Westworlds framtid så skapar vi ett nöjesfält där man kan hora och skjuta folk i westernmiljö. Ändå mera dystert var det i Vägen (2009) med Viggo Mårtensen som vandrar runt med sin son i en mörk mörk framtid. Den blev jag rent utav ledsen av att se. Bra men den orkar man inte med att se igen.
Motsatsen gäller sciencefictionfilmen The Martian (2015) med Matt Damon, den har jag sett tre gånger och i den får man äntligen svar på frågan kan man odla potatis på Mars med hjälp av sin egen skit. Filmen är positiv och kul, fylld av påhittighet, precis som människan när vi är som bäst.
En annan sciencefictionfilm som länge varit en favorit är Contact  (1997) med Jodie Foster. Hon är rymdforskare som jobbar på att få kontakt med andra civilisationer. Jodie lyckas och dom där ute vill faktiskt inte skjuta skallen av oss utan dom skickar istället en .... ja ja, jag ska väl inte spoila filmen. Kolla själv.
 

True Story

När jag såg dokumentären Avicci:True Stories på SVT så var det inte kanske för att Aviciis musik var så intressant för mig. Man ska vara ung och orka hoppa upp och ned tillsammans med andra likasinnade på en stadion i ett par timmar för att gilla den tror jag.
Att jag blev sittande hela dokumentären var för att den gav en så nära och ärlig bild av omständigheterna runt omkring. Gång på gång hörde man hur Tim Bergling ville skjuta upp, avstå från en kommande festivalspelning och hur grabbarna runt omkring slår dövörat till. 
DNs Greta Thurfjell har skrivet en mycket läsvärd krönika om hans död utifrån dokumentären.
När nu familjen meddelar officiellt att han tog sitt liv eftersom han inte orkade längre och ville få frid så känns dokumentären nästan spöklikt smärtsam.