Bitcoin, kvantdatorn och opera?

 

Visst vill man fortsätta lära sig nytt! Som pensionär har man ju dessutom tid.
Först det här med bitcoin. Digital valuta ska det vara så svårt? När DN försöker förklara detta med blockkedjor och bitcoin så tar jag sats. Men vad är det för skillnad på pengarna på mitt kort? Minns att jag vid nåt tillfälle stötte på bitcoin när nån ville ha betalt på nätet. Det var säkert nåt halvskumt, minns inte vad. Affär blev det inte. Tycker jag kan följa med i artikeln men fattar inte riktigt vitsen till slut.  Så det blir lite snopet - uhu?
Kvantdatorn då? Snabb som satan men svår att få att funka ännu. Men nu lär den finns att köpa för en förmögenhet hos IBM. Ska vara otroligt kraftfull och snabb men när man läser vidare om "Q System One" så står man där igen med halvgapande mun, dum som ett spån. Alltså själva hjärnan i datorn måste frysas ned till nästan absoluta nollpunkten -273° för att funka och då gör den det bara i 100 millisekunder åt gången. Så jag behöver nog ingen att slösurfa och betala räkningar med. Speciellt eftersom den är 3 gånger 3 meter. 
Kvantdator, nä det blir nog inget. 
Men opera vill jag ju gilla och fatta det härliga med. Klassisk musik älskar jag men opera har varit ett litet no-go-area för min del. Men nu går jag en kurs på Senioruniversitetet under våren och får bekanta mig med de välbekanta mästerverken och ser redan fram nästa träff. Det ska nog gå bra. Jag har redan njutit av Elina Garanca som Carmen, jösses jag fattar, jag fattar!

Bästa jazz!

 
Frågan har kommit upp, vad finns mer på din Bästa album 2018-lista? Då måste GURLS från Norge nämnas. Jazz av fräck och lättlyssnad sort. Tre tjejer, sång, sax och bas som tar för sig. Rytmiskt, musikaliskt och utmanande texter om killar, svängigt och kul.

Bublé!

 

Kanske sköljer det för mycket ny musik över oss genom all strömmande kanaler. Det är väl därför alla årets-bästa-listor spretar så väldigt. Ingen kan ha överblick. Det går att hitta nya guldkorn i varje Best of 2018-lista.
Men jag är utan vidare prut beredd att utse en nostalgitripp till årets bästa album. Michael Bublé med skivan "love". Svärmorsdrömmen från Kanada som sålt 60 miljoner (!) skivor. Varenda låt är välbekant.
Han är inget vidare på att snacka, sett honom på You tube och i sitcoms det blir lite ansträngt men rösten, RÖSTEN! Som sträv sammet, choklad och honung, med djup och värme, efterföljare till Frank Sinatra och andra i samma genre, Tony Bennett, Dean Martin osv.
Fast bättre och vilka arrangemang, dom har han säkert inte gjort, han "bara" sjunger. Varenda låt är välbekant men lyssna på "arret" i My Bloody Valentine, svänget i When Youre Smiling eller magin i I Only Have Eyes for You.
Från Elvis till Edith Piaff sträcker sig låtarna på denna skiva, det blir bara så jäkla bra. Han gjorde en julskiva för några år sedan som varje tid så här års kan spelas igen med stort nöje. Väl värd att återvända till varje december.
Det låter "det var bättre förr" lång väg om denna bloggpost men bättre än så här blev det inte 2018!