Piano, bas och trummor

 
Först i begränsningen ligger mästaren skrev redan Goethe och nog är det förbluffande hur många bra jazztrios det finns som består av sättningen: piano, bas och trummor. Ledstjärnan är naturligtvis Esbjörn Svensson Trio, melodiöst, nyskapande och med fantasieggande titlar på sina låtar, oöverträffade trots det lilla formatet.
Ett bra exempel på hur hemskt det kan bli är när Göteborgs symfoniorkester gör E.S.T. Symphony  med hela  jätteorkestern och lyckas ta död på Esbjörns musik helt och hållet. Stelt och stendött. Sänds faktiskt ikväll lördag på SVT. Men vilken skiva som helst med trion är mycket mera hörvärld.
USAs motsvarighet heter The Bad Plus, en trio men med vidare ramar. De gör om rocklåtar eller Stravinskij i egen tappning men det bli alltid mycket bättre när de gör egen musik i trioformat.
Här i Norden har vi Tingvall Trio med mera rockpuls eller varför inte en ny skiva med Tord Gustavsen Trio från Norge. Folkton, melodiskt och lättlyssnat.
Lyssnartips där det mesta finns på Spotify eller annan strömningstjänst nära dig:
Retrospecrive - The very best of E.S.T
From Gagarins point of view - Esbjörn Svensson Trio
The Other Side - Tord Gustavsen Trio
Cirklar - Tingvall Trio
Inevitable Western - The Bad Plus
Lineage - Pablo Held Trio
Contra La Indecision - Bobo Stenson Trio
Beauty & Truth - Joachim Kuhn New Trio
osv...

Kultursommar

 Pressbild Markus Gårdner
 
Inte hade jag räknat med att behöva bli lite tillfälligt handikappad för att det skulle bli av med besök på sånt jag tänkt på länge.
Dalhalla utanför Rättvik, Västanåteatern i Sunne och Vadstena Akademin, inga nya platser och företeelser men nya för mig denna sommar extraordinär 2018.
Björk hade konsert i Dalhalla och nog var det en liten pärs att ta sig fram på kryckor över parkeringar, i snirklande grusgångar. Men det var det värt. Recensenter hyllade konserten, en visuell konstinstallation som inte liknar nåt annat. Konserten 2012 i Stockholm tyckte jag var bättre musikaliskt - kanske den bästa någonsin alla kategorier men även denna var ett överjordiskt äventyr.
Teater är inget jag är van vid, har somnat i teaterfåtöljen i Linköping men inte så denna gång när Västanåteatern i högsommarvärme tog sig an Anna Svärd, handlingen lite mossig Selma Lagerlövs 1800-tal men musiken, dansen, dräkterna och svänget! Jag blev ärligt talat helt golvad av något för mig helt unikt. Nästa år tar dom sig an ”Den Poetiska Eddan” - längtar redan.
Och så tog jag mig till Vadstena och drabbades av Vadstena Akademiens föreställning Solen och Nordstjärnan. 1600-tals barockopera är inget jag sett live förut. Gärna en vacker Händel-aria i stereon men 2 timmar gammelfranska texter om ungdom och kärlek? Flera olika musikstycken, scener som fogats samman till en föreställning full med fantastiska dräkter, vacker musik på gamla instrument, härligt!
1600-talets tankevärld känns både långt bort och nära, hyllningar till kungar och texter om hjärta och smärta. 
1800- talets bondesamhälle i Anna Svärd med klassmotsättningar känns mycket närmare vår tid. Och så Björk med sitt senaste album Utopia - in i framtiden, en dröm om ett samhälle i harmoni.
Och visst är det hoppfullt att alla föreställningar varit helt slutsålda, folk far från när och fjärran i Sommarsverige för att uppleva och glädjas åt nya spännande perspektiv.
Fantastiska föreställningar allihopa där man flämtat i värmen: "Jösses kan dom göra på detta sättet, så läckert!"
 

True Story

När jag såg dokumentären Avicci:True Stories på SVT så var det inte kanske för att Aviciis musik var så intressant för mig. Man ska vara ung och orka hoppa upp och ned tillsammans med andra likasinnade på en stadion i ett par timmar för att gilla den tror jag.
Att jag blev sittande hela dokumentären var för att den gav en så nära och ärlig bild av omständigheterna runt omkring. Gång på gång hörde man hur Tim Bergling ville skjuta upp, avstå från en kommande festivalspelning och hur grabbarna runt omkring slår dövörat till. 
DNs Greta Thurfjell har skrivet en mycket läsvärd krönika om hans död utifrån dokumentären.
När nu familjen meddelar officiellt att han tog sitt liv eftersom han inte orkade längre och ville få frid så känns dokumentären nästan spöklikt smärtsam.