Inga intressen?

 
Jag råkade läsa ett av de porträtt som brukar dyka upp i dagspressen inför en stundande högtidsdag, ibland på kändisar, ibland någon mera medelsvensson som fyller jämt inom kort. 
Ewa ska bli 50 och är utan tvekan både framgångsrik och högpresterande. Hon är den kvinna som nått högst i graderna inom det svenska försvaret någonsin, flottiljamiral - vackert så. Men sen blir man lite fundersam å Ewas vägnar. Hon och maken, som har egen firma, jobbar jämt och har med andra ord inga intressen. Hennes favoritmat är makaroner och falukorv. Och favoritdryck är ingen mogen Bourdeaux minsann utan kranvatten och kaffe. 
Hon önskade att hon svarat champagne men tydligen inte.
Vatten, makaroner och naturligtvis har hon inte tid att fira 50-årsdagen heller. Herregud så trist.
Kanske hon skulle satsa på det nya ”utvecklingsåret” (förr hette det friår) eller skaffa sig en nördig hobby! Livet kan ju vara så mycket mer än kaffepaus mellan arbetspassen.
 

Abramović !

Balkan Baroque Marina Abramović bild: Britte Montigny
 
Så pallrade jag mig iväg till utställningen The cleaner, en retrospektiv utställning av  Marina Abramović verk under flera decennier. Måste erkänna att jag har varit lite skeptisk, performancekonst där ofta den egna kroppen ( ibland smärtfyllt och farligt, t.o.m. blodigt) används som redskap tycker jag kanske inte är min grej. Trots månader på Moderna i Stockholm och rekommendationer kom jag inte iväg,  men nu ett par dagar innan stängning på Louisiana utanför Köpenhamn så blev det äntligen av.
Allt förstod jag inte, men berörd inför det djupt enkla, omskakande mänskliga, det blev jag. Tex att passera väldigt nära mellan två unga helt nakna riktiga människor så man snuddar vid dem, en mycket märklig känsla. Balkan Baroque politiskt starkt från 90-talet - förtvivlan och folkmord eller det tre månader långa verket från MoMa New York The artist is present. Där satt hon hela dagarna och mötte besökarnas blick vid ett bord i en ordlös kommunikation för den som ville sätta sig på stolen mitt emot. Allt filmat i närbild, neutrala nakna ansikten, allvarliga, några med tårarna rinnande utan kontroll, starkt.
En resencent skrev: Inför Marina Abramović verk är det omöjligt att inte beröras.  
Det är bara att hålla med, jag ger mig.
 

A Stronger Voice

 
I Barcelona 2007
Från början trodde jag att den här bloggposten skulle handla om Katalonien men det blev lika mycket om EU visade det sig. Det är inte lätt att orientera sig i de här frågorna.
Min vision av Europa är enande inte splittring, ett Europa där regioner har en del självbestämmande men där man håller samman. Samarbete och respekt! En tröst är att i en ny undersökning " A Stronger Voice", 57% av 28000 tillfrågade europeer tycker att medlemskapet är positivt. Men bara en tredjedel tycker att EU utvecklas i rätt riktning. Så finns det mycket att göra, byråkrati, immigrationspolitik o.s.v.
Härom dagen så såg jag en popvideo av en artist jag uppskattar, på det mest enfaldiga sätt sjunga  ”declare independence”, det var väl tänkt som ett radikalt inslag och stöd till katalonierna. Videon var inte ny men ingen hade kommit på tanken att hylla serber eller kroater i slutet på förra seklet med en hejarramsa, inför Balkankriget menar jag.
Men om man har sin egen flagga, får använda sitt språk och kultur, och till stor del bestämmer över sin ekonomi ska man då driva in Europa i splittring och osäkerhet. Jag tror inte att Kataloniens frigörande innebär nåt positivt. Madridregeringens okänsliga och klumpiga beteende gör ju inte frågan lättare.
Ett snålt värnande om den egna pengapåsen verkar oerhört viktig. Kanske lätt att säga så här i en priviligierad del av Europa. Katalaner vill inte betala till det fattiga Andalusien, kroater ville inte betala till de södra regionerna av fd. Jugoslavien,
Jag minns väl hur jag mötte en separatist från ”republiken Jämtland" för ett par decennier sedan som kände sig oerhört orättvist bestulen på Norrlands alla rikedomar. Då blev jag förbluffad över hettan i knasigheterna. Faktiskt känner jag likadant fortfarande. 
A Stronger Voice