”Here I am. Not quite dying”

 
Jag minns känslan från 60-talet vid släppen av de senare Beatlesalbumen. När det Vita albumet kom satt man som klistrad vid Radio Luxemburgs sändning av hela skivan från början till slut, eller när jag i New Musical Express läste en detaljerad beskrivning av varje spår på nya Sgt Peppers Heart Club Band. Känslan av att detta jag hör/ läser just nu är musikhistoria, jag vet inte vad som ska hända i musiken, den tar nya vägar, det är bekant men ändå oförutsägbart och helt nyskapande. Den känslan får jag när jag lyssnar till David Bowies nya album Black Star. Spännande, otäckt, medryckande och väldigt, väldigt bra. Släpps nu samma dag som David Bowie fyller 69 år. Att hålla denna standard vid den åldern, inte vila och turnera med gamla hits från början av karriären. Wow! Man känner igen groovet från albumen kring sekelskiftet, då kom några av hans bästa (Heathen, Reality). Rösten åldrad, svävande och uttrycksfull. Inget larv som går på rutin. Dessutom två magiska videor som du lätt hittar på You Tube. Titelsångens är otäck – vad handlar den om, en avrättning, religiös fanatism eller vad? Och Lazarus- återuppväckt från de döda av Jesus. Knappast Bowie, aldrig borta från musikscenen och piggare än mången 20-åring.

Kan det vara så att en av 2016 års bästa skivor kom redan den 8 januari? Gjord av en 69-åring?
Jämför dig själv med Bowie. Vid 65 såg han mycket coolare ut än undertecknad, trots att vi numera båda bär keps.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *