Kultur

Friheten och ensamheten

Friheten och ensamheten

En av året 2020 bästa svenska skivor var Ulf Lundells Telegram. Väldigt överraskande för mig, den såg jag helt enkelt inte komma. Alltid en idol och förebild för mig. Min blogg är inspirerad av Uffes blogg, som han drev ett tag med dagliga kommentarer. Det blev så småningom ”Vardagar”, tre böcker som jag inte tycker man behöver läsa. Han har skrivit mycket bättre. Skulle inte förvåna mig om det kommer en helt ny lysande roman om några år. Men först tydligen Vardagar 4 och 5.
Musiken på nya albumet är nedtonad, inte så mycket vräkig gubbrock på rutin, som han gjort i alltför stor mängd. Det är fiol och lägre volym. Man hör texterna tydligt och blir påmind att han är Sveriges bäste textförfattare helt enkelt.
Recensenter var väl lika överraskad som jag och tyckte det var hans bästa på ett decennium, jag håller med.
Sen finns två intressanta delar i en ny dokumentär på Svt Play och snart dags för konsert från Cirkus. Nyinspelad utan publik (antar jag).
Att Göran Greider, Stefan Löfven och Åsa Lindeborg tycker att beskrivningarna är geniala och träffande när det gäller tex. försvaret av och nedmontering av folkhemmet som Uffe växte upp i är kanske inte så förvånande men att Benny Andersson känner sig som en brorsa och läser allt han skriver, ”han är fantastisk”. Det förvånade mig, det såg jag inte heller komma.
Lyssna på Telegram, se Svt dokumentären ”Friheten och ensamheten”

Dela på facebook
Dela på twitter

Tack, jag mår bra

(null)

Bloggaren mår som bäst – vinprovning i Californien 2017

Mår du bra? Frågan har ställts apropå att det blivit allt glesare mellan inläggen. Nåt som mina trogna läsare nog märkt.

Jo då alldeles utmärkt, dvs. så bra det kan bli i coronatider. Man sköter sig och håller avstånd från främlingar på offentliga platser. 
Det är nu fem år sedan snart som jag startade bloggen. Ulf Lundells bloggande var helt klart en inspiration och i början trodde jag nog att det skulle vara bilder med kommentarer, det har väl blivit tvärtom med tiden. Texter med illustration. Så småningom och under flera år publicerade jag två inlägg i veckan. Nu känner jag att jag gått varvet runt. Samman ämnen dyker lätt upp igen. Natur, trädgård en och annan aktuell reflektion. Om några veckor börjar räkningar för webhotell mm. dyka upp och jag förnyar nog inte allt. Med andra ord, jag slutar bloggen till sommaren. Principen att fram för allt vara luststyrd under pensionen, göra sånt jag tycker är kul har jag försökt följa. Bloggandet har varit kul, jättekul. Vill jag återuppta skrivandet i nåt sammanhang igen så kan det bli så men just nu känns det mer som en plikt än lust.
Och så förstås ett jättetack till alla er som läst och haft synpunkter. Några inlägg kan det bli innan sommaren är här annars hörs och ses vi i verkligheten – på andra sidan pandemin.

Reflektion

Är det inte lite ljust därborta i Ombergs-skogen?
I solidaritet med alla äldre stänger vi nu ytterdörren under en tid, håller hos hemma och hostar i armvecket. Inga konserter, konstutställningar att berika sinnet med. Inga studiecirklar som skulle göra oss lite klokare.

Det blir onekligen lite tristare och lite halvtomt i pensionärstillvaron. Man kan ju läsa böcker och se på TV. Snart tröttnar man på det också men för stunden kan man ju läsa Klubben av Matilda Gustavsson, fantastiskt bra. Eller se en blodig och spännande thriller om narkotikasmuggling från Mexico till Kalabrien, Zerozerozero på HBO.
Eller ta en rejäl promenad upp till Hjässan på Omberg, möta okända som man inte pratar med men i alla fall fika på en plats som människor flydde till under orostider, där de byggde murar runt sina fornborgar mot stråtrövare och okända faror. 

Jag söker (viss) tröst i statistiken fortfarande. Det finns ju några sidor med massa statistik över länder, döda och tillfrisknade efter ålder och kön osv.Visste du att om man räknar på döda i Covid-19 per miljon innevånare är San Marino klart värst, men det är ju typ Italien som ligger som tvåa.
Sverige ligger på plats 14, inte så jätteimponerade. Vi har 24 döda/miljon innevånare. USA har hälften så många!
I en av många frågestunder i P1 så ställs frågan: om man som 70+ håller sig undan och undviker smitta nu – vad händer med min immunitet? Då har jag ju ingen tills det dyker upp ett vaccin om kanske ett år. Ska jag hålla mig undan tills dess? Svaret från smittskyddsläkaren är ja, så kan det bli. 

Det här låter ju inget bra. 

 

Nu och då

(null)

Första gången jag kom till Paris var för ca 45 år sedan. Då tog Louvren knäcken på mig, detta världens största konstmuseum som man helst tar i små tuggor. Senast var för 15 år sedan och då hade jag lärt mig att ta en hel dag bland mästerverken, med mat och kaffepauser i god ordning. Nu är jag alltså här igen. Har inga ambitioner på att se allt. Främsta målet är daVinci-utställningen och sedan nåt mer om jag orkar. Jag hade läst om hur köerna var enorma, organisationen bristfällig men inget av detta stämde denna lördag. Allt är naturligtvis slutsålt sedan länge men jag står inte i en enda kö. Man får instruktioner på bristfällig engelska som: ”Stand in the blue line over there sir”. DNs recensent fick lufsa runt i för varma vinterkläder eftersom han inte hittade garderoben. Jag får hjälp av en ung fransyska som ser att farbrorn har lite svårt med den digitala instruktionen till klädskåpet. Allt är betalt hemifrån, inkl audioguide (som inte tillförde jättemycket). Smidigt, superorganiserat. 
Mycket da Vinci-teckningar! Intressant, men Mona Lisa har dom inte flyttat, dvs förra gången vi träffades satt hon i en korridor bakom glas, man kunde komma nära. Inte så längre. Horder med turister hålls på ett avstånd av minst 5 meter. Ett intrikat kösystem innan man når fram och kan ta sin selfie med La Gioconda i bakgrunden. Jag ler överseende och passerar till den översta våningen. Där är turisterna få, de har dukat under och gett upp på vägen med den vansinniga idén om att man ska se allt. Där väntar Vermeers två mästerverk Astronomen och Spetsknypplerskan. Fortfarande meditativt koncentrerad.
Det känns nästan som hon väntat på mig.