Musik

Jag en audiofil – en bekännelse

Jag en audiofil - en bekännelse

 Klockan är halv tio på kvällen när en vit kombi backar upp framför trappan. Viktigt att bäravstånd är kort. Här ska langas högtalare! Ut kliver en något trött medelålders man som ska köpa mina Cheops-högtalare. Ett par betongmonster från mitten av 70-talet. Han har åkt runt i södra Sverige och hämtat betong-klenoder och ska ha i i den nybyggda villan på västkusten. Godkänd design av hustrun tydligen.
Vi tillhör båda en bespottad kategori män med en viss (skulle några säga) sjuklig läggning. Vi lider båda av audiofili och har hånats och ifrågasatts när vi söker meningen med livet i det perfekta ljudet ur en stereo. Kanske finns den i nya riktigt feta högtalarkablar?

Cheops från 70-talet
Op-amp från Californien

Killinggänget satte en röd peruk på Johan Rheborg på 90-talet och döpte honom till Farbror Barbro och när han som skolkurator ”löste problem” genom att börja prata om att ”Det finns inga genvägar till det perfekta ljudet dårå” så blev han näst intill odödlig.
Pandemiåret 2020 ägnade jag som audiofil till stor del åt att odla min svaghet för intressanta ljudprylar. Det finns många därute i världen som man kan sälja till och byta grejer med! Jag har skickat och köpt grejer från söder till norr, paket från Cypern, Grekland, Tyskland, England, Rumänien, Polen osv. har hämtats ut. Audiofiler från väst (Falkenberg) till öst (Västervik) och för att inte tala om  Mjölby har fått besök av mig under året som gått.
När jag började montera och byta op-amp (se bild) på min DAC för att höra skillnad, den lilla prylen från Californien var superhet i audiofilvärlden, så kände jag att jag kanske lyssnar mer på elektroniken än musiken och varningsklockor på allvarligt missbruk började ringa.
Audiofili kan liknas vid väder/orkan-varningar och börjar relativt ofarligt men kan sluta på en helt annan skrämmande nivå.
På första nivån då har man kanske byggt egna högtalare eller köpt något riktigt häftig. Högtalare i betong tex. Den nivån uppnådde jag redan 1976.
Nivå 2 då har man kanske börjat byta ut sina enkla standardkablar mot riktigt dyra saker i 99,999% ren koppar (sant).
Nivå 3 där man ständig prenumerant på nyheter på siter som Hifitorget (som Blocket i den vanliga världen) eller HifiShark (samma fast i hela världen). Eller åker på Hifimässor både i Sverige, Norge och Tyskland. Jag erkänner!
Nivå 4 då börjar man byta ut grejer i själva apparaten, elektronik eller rör i rörförstärkare. Allt går dock att kränga vidare, smittan sprids. Då är man kanske bortom all räddning.
Nivå 5: man har uppnått hifi-nirvana och svävar bort på en ljudvåg till tonerna av favoritmusiken.

Ett par frågor inställer sig nu: Hur blev det med ljudet efter alla prov och byten. Jo då det blev en klarhet i diskant – utan att vara det minsta vasst. En naturlighet i mellanregister och inte minst en kraft och ett djup i basen som jag inte trodde var möjligt.
Så det var värt alltihopa och fråga två hur det gick för mannen som köpte mina betonghögtalare. Han blev med ens piggare inte bara av kvällskaffet och av lite hifiprat har ju aldrig skadat någon. Han satte sig märkbart gladare, piggare och rakryggad i sin Volvo för att köra de 40 milen hem genom natten. Han visste att han var nåt viktigt på spåret. Kanske själva meningen med livet?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email

The Hives – Live in Berlin

The Hives - Live in Berlin

En av de få positiva följderna   av pandemin i kultursfären är väl att den tvingat fram oväntade lösningar att digitalt ta del av tex. en konsert. Inget nytt, stora  konserthus och klassiska orkestrar har sänt live mot betalning länge och minns jag inte fel så sände David Bowie en live konsert över Youtube för en herrans massa år sedan.
Fagersta rockbandet The Hives ger sig ut på World Wide Web Tour. De startade torsdag 21 jan i Berlin och jag var där. Eller jag var med kanske man ska säga.
The Hives stod i nån lokal nånstans. Jag satt i TV-fåtöljen. Med filt över fötterna och kaffekopp, typiskt 70+ alltså.
The Hives är väl ett typiskt live band. Fullt ös på scen. Enkel rock med hög volym och få ackord. Men Howlin´ Pelle  Almqvist & Co är kul att se. Genomblöta av svett efter få låtar

De kör hitsen men konsertpubliken kan också ringa in och önska. Samtal från Schweiz och Portugal vittnar om att de efter 25 års turnerande är stora internationellt och skaffat sig en rejäl fanbas. Det inspelade publikljudet ska enligt uppgift vara från det aktuella landet. Jag charmas och skruvar upp volymen även om musiken inte direkt är i min favoritgenre.

Här är konsertschemat under World Wide Web Tour om du vill hänga på.
Jan 21 – Berlin – 20:00 CET
Jan 22 – London – 8:00pm GMT
Jan 23 – New York – 7:00pm ET
Jan 28 – Sydney – 9:00pm AEDT
Jan 29 – São Paulo – 20:00 BRTJan
30 – Stockholm – 20:00 CET

Obs alla tider är lokala. Ska du se Sao Paolo konserten får du alltså hålla dig vaken till efter midnatt. Det kostar också en slant och du får en riktig biljett att trycka ut om du vill, köpa T-shirt som minne av konserten, chans att önska låtar osv. Kul idé även om vi alla längtar efter ”the real thing” och då menar jag inte i första hand mera The Hives utan nåt som berör mer på djupet.

 
Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på email

Årets bästa musik 2019

 
Första halvan av december är full av listor över årets bästa i olika medier som jag följer. Corren hade en stor satsning minns jag, det var på den tiden de hade en kulturbevakning att räkna med. Numera köper de in skivrecensioner av TT och det blir förstås rätt anonymt, inget vidare. En del av detta med recensioner av musik, film, böcker ligger ju i att man vet så småningom vad recensenten gillar, och hur det stämmer med din egen smak. Jag vet vad Fredrik Sahlin på Svt:s kulturbevakning gillar för filmer, ofta stämmer det överens med mina. HiFi&Musik har varit mitt husorgan i decennier, alltså vet jag att Bengt Eriksson (modern folkmusik) och Stig Jacobsson (klassiskt) alltid sätter högsta betyg på den mest mediokra utgåva. Likaså att Douglas Norström (jazz) är mer måttfull och balanserad. Stereoplay och Audio är tyska tidskrifter jag läser online, mycket recensioner. Likaså i Prog Magazine, Uncut och Mojo (engelska musiktidningar) och Lira om världsmusik och jazz ur svenskt perspektiv. Metcritic och AllMusic är webbsidor som gör liknande. Osv. osv. Och snart kommer DN:s kritiker med sina åsikter i en bra sammanfattning av musikåret. Po Tidholm är där en annan recensent jag litar på inom pop-rock facket.

Och där brukar också finnas många överraskningar, som naturligtvis är ett huvudsyfte med alla dessa listor på årets bästa musik. Mycket har man aldrig uppmärksammat, vilket man borde ha gjort om man älskar musik.

Jag tyckte till i somras om några skivor här på bloggen, de håller fortfarande inom pop- respektive klassiska facket.
Father of the bride av Vampire Weekend bästa pop
Across the Stars med Anne-Sophie Mutter bästa inom den lättare klassika utgivningen.

Rå rock utan stora finesser då är Black Keys senaste Let´s Rock ett bra val 

Bland de mer hypade artisterna numera är ju Lana Del Rey men ett bättre alternativ om du gillar, melankoliska ballader, stråkar med en massa eko är Weyes Blood med Titanic Rising, snyggt.

Så till jazzavdelningen; mycket bra ha passerat. Vad sägs om en fransk/afrikansk kvinnlig trummis som sjunger bra också: Anne Paceo Bright Shadows  är en riktigt bra platta.

Bästa svenska skiva i år står pianisten Joel Lyssarides för A better place. Låter mycket Esbjörn Svensson men vad gör det. Superbra.

Bästa skiva överhuvudtaget svårt men kanske det måste bli Richard Dawson och 2020. Han har gjort en hel bunt skivor under radarn. Härliga texter om livets små och stora frågor, spännande musik som aldrig är enkel från början till slut. Spotify skriver :”songs that focused on people’s struggles to understand life in an increasingly unpredictable world” Spelar det mesta själv på denna sympatiska och helgjutna fullträff. 

Har du vågat så här långt i listan nedan så kanske lite mer krävande kaos-musik

Schlagenheim med den engelska gruppenBlack midi. Ynglingar utan regler för hur det ska låta – uppfräschande. Kaos!

Kineser finns ju överallt, inte minst duktiga klassiska instrumentalister. Detta är dock en etablerad kompositör från Kina, Tan Dun och en skiva med violinmusik Fire Ritual. Inget att somna till.

Och här är alltså smakprov i en Spotifylista, klicka och njut.

 

 

 

 

Gräsklipparmusik

Förra sommaren klippte andra gräset åt mig. En varm och torr sommar som vi minns. I år har det regnat regelbundet och sol däremellan, det gillar gräsmattan. Jösses vad det växer tjockt och frodigt ännu en bit in i september och jag dansar efter, eller kanske snarare vaggar de km som det blir vid varje klippning. Många vändningar blir det också, nyttig motion.
I hörlurarna med trådlös överföring från telefonen i fickan har jag musiken och min matta är en rejäl cd-längd.

På försommaren överraskades jag av Bruce Springsteens senaste album.  Jag är ingen stor Springsteen-fan, även om man kan ha den största respekt för hans inställning till sin bakgrund och attityd till sin publik. Men ”Western Stars” är ett album med lite twist, stråkar, 50-60-tals känsla. Ett litet snedsteg i karriären som bara en mästare kan kosta på sig.

Sen under högsommaren så blev det pop-pärlor i form av Vampire Weekend, ”Father of the Bride”. Ett amerikanskt indie-band som jag bara passerat som hastigast men här är 14 kanonlåtar på som gör att maskinen flyger fram, nästan.

Och nu så då när sommaren är nästan över. En av årets musikhöjdpunkter på skiva. Den tyska violindrottningen Anne-Sophie Mutter har spelat in John Williams filmmusik ”Across the Stars”, specialarrangerad av kompositören själv för henne. Så oerhört vackert och njutbart, ett exempel på när teknik hos artisten lyfter tonerna till en överjordisk nivå. Inga Star Wars fanfarer denna gång utan här är Williams mest sångbara teman från Star Wars till Harry Potter-filmerna och Schindlers list osv.

Så jag vrider om startnyckeln på min Stiga Combi 53 och låter  Anne-Sophies stradivariusfiol sjunga. Wow!