Musik

Årets bästa musik 2019

 
Första halvan av december är full av listor över årets bästa i olika medier som jag följer. Corren hade en stor satsning minns jag, det var på den tiden de hade en kulturbevakning att räkna med. Numera köper de in skivrecensioner av TT och det blir förstås rätt anonymt, inget vidare. En del av detta med recensioner av musik, film, böcker ligger ju i att man vet så småningom vad recensenten gillar, och hur det stämmer med din egen smak. Jag vet vad Fredrik Sahlin på Svt:s kulturbevakning gillar för filmer, ofta stämmer det överens med mina. HiFi&Musik har varit mitt husorgan i decennier, alltså vet jag att Bengt Eriksson (modern folkmusik) och Stig Jacobsson (klassiskt) alltid sätter högsta betyg på den mest mediokra utgåva. Likaså att Douglas Norström (jazz) är mer måttfull och balanserad. Stereoplay och Audio är tyska tidskrifter jag läser online, mycket recensioner. Likaså i Prog Magazine, Uncut och Mojo (engelska musiktidningar) och Lira om världsmusik och jazz ur svenskt perspektiv. Metcritic och AllMusic är webbsidor som gör liknande. Osv. osv. Och snart kommer DN:s kritiker med sina åsikter i en bra sammanfattning av musikåret. Po Tidholm är där en annan recensent jag litar på inom pop-rock facket.

Och där brukar också finnas många överraskningar, som naturligtvis är ett huvudsyfte med alla dessa listor på årets bästa musik. Mycket har man aldrig uppmärksammat, vilket man borde ha gjort om man älskar musik.

Jag tyckte till i somras om några skivor här på bloggen, de håller fortfarande inom pop- respektive klassiska facket.
Father of the bride av Vampire Weekend bästa pop
Across the Stars med Anne-Sophie Mutter bästa inom den lättare klassika utgivningen.

Rå rock utan stora finesser då är Black Keys senaste Let´s Rock ett bra val 

Bland de mer hypade artisterna numera är ju Lana Del Rey men ett bättre alternativ om du gillar, melankoliska ballader, stråkar med en massa eko är Weyes Blood med Titanic Rising, snyggt.

Så till jazzavdelningen; mycket bra ha passerat. Vad sägs om en fransk/afrikansk kvinnlig trummis som sjunger bra också: Anne Paceo Bright Shadows  är en riktigt bra platta.

Bästa svenska skiva i år står pianisten Joel Lyssarides för A better place. Låter mycket Esbjörn Svensson men vad gör det. Superbra.

Bästa skiva överhuvudtaget svårt men kanske det måste bli Richard Dawson och 2020. Han har gjort en hel bunt skivor under radarn. Härliga texter om livets små och stora frågor, spännande musik som aldrig är enkel från början till slut. Spotify skriver :”songs that focused on people’s struggles to understand life in an increasingly unpredictable world” Spelar det mesta själv på denna sympatiska och helgjutna fullträff. 

Har du vågat så här långt i listan nedan så kanske lite mer krävande kaos-musik

Schlagenheim med den engelska gruppenBlack midi. Ynglingar utan regler för hur det ska låta – uppfräschande. Kaos!

Kineser finns ju överallt, inte minst duktiga klassiska instrumentalister. Detta är dock en etablerad kompositör från Kina, Tan Dun och en skiva med violinmusik Fire Ritual. Inget att somna till.

Och här är alltså smakprov i en Spotifylista, klicka och njut.

 

 

 

 

Gräsklipparmusik

Förra sommaren klippte andra gräset åt mig. En varm och torr sommar som vi minns. I år har det regnat regelbundet och sol däremellan, det gillar gräsmattan. Jösses vad det växer tjockt och frodigt ännu en bit in i september och jag dansar efter, eller kanske snarare vaggar de km som det blir vid varje klippning. Många vändningar blir det också, nyttig motion.
I hörlurarna med trådlös överföring från telefonen i fickan har jag musiken och min matta är en rejäl cd-längd.

På försommaren överraskades jag av Bruce Springsteens senaste album.  Jag är ingen stor Springsteen-fan, även om man kan ha den största respekt för hans inställning till sin bakgrund och attityd till sin publik. Men ”Western Stars” är ett album med lite twist, stråkar, 50-60-tals känsla. Ett litet snedsteg i karriären som bara en mästare kan kosta på sig.

Sen under högsommaren så blev det pop-pärlor i form av Vampire Weekend, ”Father of the Bride”. Ett amerikanskt indie-band som jag bara passerat som hastigast men här är 14 kanonlåtar på som gör att maskinen flyger fram, nästan.

Och nu så då när sommaren är nästan över. En av årets musikhöjdpunkter på skiva. Den tyska violindrottningen Anne-Sophie Mutter har spelat in John Williams filmmusik ”Across the Stars”, specialarrangerad av kompositören själv för henne. Så oerhört vackert och njutbart, ett exempel på när teknik hos artisten lyfter tonerna till en överjordisk nivå. Inga Star Wars fanfarer denna gång utan här är Williams mest sångbara teman från Star Wars till Harry Potter-filmerna och Schindlers list osv.

Så jag vrider om startnyckeln på min Stiga Combi 53 och låter  Anne-Sophies stradivariusfiol sjunga. Wow!

 

Bästa jazz!

 
Frågan har kommit upp, vad finns mer på din Bästa album 2018-lista? Då måste GURLS från Norge nämnas. Jazz av fräck och lättlyssnad sort. Tre tjejer, sång, sax och bas som tar för sig. Rytmiskt, musikaliskt och utmanande texter om killar, svängigt och kul.

Udda bidrag

Så här års drar det alltid ihop sig till listor med årets bästa musik. Så även i denna blogg. Här är ett par tips. 
Förr lyssnade man på en skiva i taget, den fick gå i sin helhet, möjligtvis blev det bara ena LPsidan innan 90-talets CD tog över och så kunde man lyssna på hela skivan utan att lyfta från soffan.
Numera finns all världens musik i princip tillgänglig när och hur som helst via strömningstjänsterna. Överblick är svårt, tex. så är denna bloggare helt ute när det gäller vad som hänt på rap- o r&b- fronterna under året. Ingen aning. Och jag bryr mig inte.
Men idag bjuder jag på två tips som jag hoppas får dig att lyssna lite extra, ett bidrag från Finland men på tyska och ett med 20-talsmusik. Båda tillhör enligt mig några av de bättre albumen under året.
Vasas fauna och flora slog igenom för ett par år sedan med vispop från Finland men på svenska. Recenseras ofta förtjust på kultursidorna men det är först i år de lyft sig rejält genom att sjunga en handfull låtar på tyska. Bättre inspelat och välgjort och ganska knasigt faktiskt, men väldigt bra.
”Strandgut” med Vasas flora och fauna.
Sen en gammal farbror som alltid gjort sin grej. På 70-talet med Roxy Music och de senaste åren med ett sound från 1920-talet. Hans senaste album med denna ljudbild är ett mästerverk.
Bryan Ferry and his Orchestra med ”Bitter Sweet”.
För några år sedan var även inspelningen 20-talsmässig, denna nya skiva helt modern med några låtar från Roxy Music-tiden också men i en hundra år gammal tappning. Viskande Ferry, smäktande saxofoner, klarinett och banjokomp. Helt oemotståndligt faktiskt.