Nostalgi

Oj vad tiden går – 30 år!

 
En kompis påpekade härom veckan att det är 30 år sedan jag köpte Hagaborg, stället jag bor i. Otroligt men det stämmer. Det var i maj 1989 som jag sågen liten annons i Corren om hus till salu. Jag hade varit på jakt och åkt och tittat på hus ett år och sett både sånt som var för dyrt, för långt bort, dåligt läge osv. Men när jag klev ur min röda bil efter att ha fått vägbeskrivning så kände jag att detta var rätt. Låg fint, hyfsat nära sta´n, om än i fel kommun. Stillsamt sus i björkar, hus omodernt men i gott skick, en lagom stor tomt. Grannar men ändå avskilt.
Det blev affär och jag köpte torpet på 1 rum o kök med inredd vindskammare, med el men ännu inte vatten och avlopp, 1500 m2 tomt med potential för 175000kr.
Första vintern blev det utedass och dusch på jobbet men från våren kommande år var moderniteterna på plats.
Första vintern minns jag också att det var så jäkla mörkt när man kom hem på vinterkvällen att man knappt hittade dörrlåset. Sånt och mycket annat går ju att åtgärda.
Sen har jag byggt till, den stora satsningen var 2001-2003 och det blev ett lyft. Trevligt läge och jättebra grannar har ju gjort att detta blivit mitt lilla paradis, här blir jag nog kvar så länge det går.

Apropå skid VM

 
Två bröder i slutet av 50-talet. Vi växte upp på Åsdymlingen, Slaka utanför Linköping. ”Gud vad vi åkte skidor” minns min bror. Så minns även jag det, vintrarna var fyllda av snö och utomhusaktiviteter. Åsdymlingen var genomborrad av gamla sandtag som växte igen så sakteliga som gav utmärkta och  branta backar på den annars rätt platta östgötaslätten.
Jag ser till att smila upp mig när pappa tar bilden.  Klädd i hemstickade sockar och typisk mössa. Varför hade vi inte stickade luvor egentligen? Och den där galonjackan var säkert högsta mode för en lirare i backen, men var den skön egentligen?
Passformen på brallorna är väl sådär och skidorna satt väl inte perfekt med 50-talets bindningar. Har ett minne av att man var rätt blöt av smält snö när man kom hem.
Här är vi väl på väg till en av favoritbackarna borta vid sandtaget i Gåvedal, en ”lång”  med svängar, tallskog som slalomkäppar och ett hopp. Det fanns en brant backe också, rakt ned kort och farlig. Det farligaste som jag minns det var när vi spikade fast en trälåda på ett par gamla skidor och kröp ned i, rakt ned komplett livsfarligt. Rena störtloppet i fem sekunder utan styrmöjligheter.
Lindsey Vonn släng dig i väggen!

På väg mot Afghanistan

 
På tåget mot Baluchistan oktober 1977

För nästan exakt 40 år sedan tog jag mig över gränsen mellan Baluchistan i västra Pakistan och Afghanistan. Till och med 2 gånger- fast det var inte meningen.
Så här var det: jag reste under hösten 1977 mot Indien, genom Turkiet, Iran, Pakistan och Afghanistan. Jag och min reskompis Arne (fotograf från Norge) hade kommit till Quetta i den nu ökända delstaten Baluchistan, Pakistan, då lugn – numera orolig och inget för västerländska backpackers.
Vi äntrade en gammal skraltig Bedfordbuss och åkte över Khojakpasset 2300 m.ö.h.. Kvinnor i en avdelning av bussen, övriga passagerare  inkl. höns på andra sidan.
Väl över på andra sidan bergspasset visade det sig att vårt visum inte var fullständigt, en stämpel fattades. Svordomar och reträtt till Quetta och ett nytt försök ett par dagar senare. ”Samma hisnande färd och äntligen var vi över gränsen” läser jag i dagboken 40 år senare. Vid gränsen hälsades vi på skånska (!) av en afgansk tulltjänsteman som studerat i Malmö i 4 år. En märklig upplevelse.
Jag minns ett brungrått mäktigt och ödsligt ökenlandskap genom bussfönstren genom södra Afghanistan och dagboken berättar om att det var skönt att ta in på ”Friends Hotel” i Kandahar, även om hashröken låg tät över detta västerländska ”andningshål”. Många år sedan men de kommande veckorna i Afghanistan blev bland de mest minnesvärda i mitt reseliv det minns jag och att bläddra i dagboken 4 decennier senare fyller ut luckorna med detaljer.
Kamelmarknaden i Herat,  Buddastatyerna och traditionell hästsport i Bamyan…

Europa Runt

 

 
En av sommarens mera tillfredsställande aktiviteter för min del har varit vindsstädning. Räknade med nån dag eller två, det tog en vecka men så blev det bra också. Största fyndet var en hel låda med diabilder från 70-80-tal, jag var helt övertygad om att den var försvunnen för alltid. 
En känslomässig berg o dalbana att se döda föräldrar och vänner, bleka och magra badande kompisar på diabilder. Var vi aldrig ute i solen? Satt vi bara inne och drack rödvin och diskuterade politik på mitten av 70-talet? Det verkar så om man ser på bilderna. 
Bilden ovan är från en av mina många cykelsemestrar ute i Europa, närmare bestämt Irland Runt – juli 1980.
Numer är det cykellopp på TV som gäller, och jag erkänner: jag älskar Tour de France. En månads vansinnig cykling runt Frankrike. Världens största sportevenemang om man ser till publiksiffran, sägs det. Hittade bilder från när jag cyklade till Paris på 6 veckor och gick i mål samma dag som Touren 1979, då förstår du kanske att jag har ett lite speciellt förhållande till ”Le tour”.
Irland Runt startade med båt Göteborg – Amsterdam (cyklade till Göteborg naturligtvis), sedan cykel till Le Havre i Normandie och båt till Södra Irland. Efter några veckor hamnade jag i Belfast, där min cykel blev stulen! Den hittade polisen senare samma dag och när en cykelhandlare skulle fixa diverse skador tog han inget betalt. Ett vykort tyckte han räckte. Han skämdes över sina landsmän och ville kompensera mig. Så det blev ett positivt minne i alla fall.
Nästa vecka börjar Vuelta a España, Spanien Runt. 3 veckor i stekande sol och jag är med, i alla fall via Eurosport.